Traditionellt är det Degerfors OK och OK Djerf som öppnar den ordinarie orienteringssäsongen i Värmland med en dubbeltävling, och så var det även i år. Efter att i fjol ha haft TC väldigt centralt vid en skola mitt i Karlskoga så var det rena motsatsen i år. Fran Degerfors åkte vi 12 km söderut till Svartå (längs samma järnväg som man följer när man åker tåg från Karlstad till Stockholm, roligt att se det från vägen för en gångs skull). Sedan genom samhället i Svartå och ute på små krokiga skogsvägar i en halv mil till tills man var bortom all civilisation i ett, verkade det som, gammalt stenbrott. Det hade ju fördelen att det inte var så lerigt där som det annars skulle ha varit (och som det var på vägen dit), efter all nederbörd. Vi hade faktiskt vaknat till nästan 1 decimeter nysnö på lördag morgon, och det självklart fem dagar efter att ha bytt till sommardäck… Vi hade hoppat över frukosten hemma och stannade till vid Statoil i Filipstad för frukost. (Jag får inte betalt av dem för att skriva det, men nog är det märkligt att Statoil lyckas sälja drickbart kaffe, medan alla andra bensinstationer säljer en äcklig svart vätska?) Med tanke på den långa skogsvägen från Svartå till arenan blev det lite bråttom, och det var bara 40 minuter kvar till första starten när vi äntligen var installerade och hade vikingflaggan på plats.
För att vara första tävlingen i Värmland i år hade vi många vikingar med, hela 23 stycken, varav hela 15 ungdomar på lördagen, jätteroligt! Det var ju också de första två deltävlingarna i Lilla VM, så det gällde att plocka poäng.
Fast vi är i början på säsongen, så har Tim ju redan viss rutin i H12. Det är lätt att glömma att, född i slutet på oktober och yngre årskull, han tävlar mot några som är nästan två år äldre och bra mycket längre. Han orienterar ganska säkert, löpningen skulle kunna vara lite snabbare (inte konstigt med de generna…), men det är mycket imponerande hur han kan vara med och ligger i mitten på resultatlistan redan nu så tidigt på säsongen. (Jag vill inte vara så resultatfokuserat, speciellt inte när det gäller ungdomar, så jag kommer inte meddela några placeringssiffror utom i undantagsfall. Alla som är nyfikna kan ju läsa på Eventor eller Winsplits hur det blev exakt.) Nästan ännu roligare är att se hur många av de värmlandska barnen från olika klubbar leker helt självklart med varandra, fast de egentligen bara ser varandra på tävlingarna och kanske något läger. Att lekarna sedan inte alltid godkänns av mamma och pappa är en annan sak.
Även storbrorsan Jan får till det allt bättre. Det märktes ju på långdistansen i Tibro att han blir säkrare och säkrare och kan nu börja koncentrera sig mera på löphastigheten, och där blir det snabba resultat, lätt och vig som han är. Han var riktigt lycklig efter söndagens lopp, där han hade fått ihop ett felfritt lopp och kände själva att han hade sprungit snabbt. Det ser man direkt i resultatlistan, det är inte många minuter upp till de bättre placeringarna längre.
Även jag fick till ett lopp helt utan bommar på lördagen, första gången på en svart bana, i H40, och det kändes ju väldigt, väldigt bra. Inte på en enda sträcka hade jag den annars välbekanta känslan ”hur i hela friden ska jag ta mig dit?” Mindre bra att två klubbkamrater, som hade startat 18 och 20 minuter efter mig, var ikapp och förbi redan vid 10:e kontrollen. Den fjärde klubbkamraten kunde jag dock hålla bakom mig, så det var även första gången för mig att jag hade en löpare bakom mig på resultatlistan som inte var diskat (med undantag för några sprinttävlingar).
Min fru, som inte vill att jag kallar henne för Ö1-sambo längre (en av Magnus Ihreskogs odödliga ordskapelser), min ÖM5-maka alltså, gjorde som hon brukar göra, sprang fort, fick de flesta kontrollerna bra, och bommade två kontroller varje dag stort. Det stör nog henne mest, jag tycker ändå att det är bra jobbat, resten är bara säkerhet, och det kommer med träning och erfarenhet. Vi behöver ju henne till vårt 25manna-lag!
Som vanligt så kämpade alla vikingar bra, Valter Alamaa vinner H80 som vanligt lite som han vill, bägge dagar. Extra roligt att Julia Andersson kunde bärga en seger i D12K. Tror nog att hon är ganska snart redo för att springa D12 också.
Efter tävlingen och prisutdelningen på lördag var det bråttom att ta sig tillbaka till Degerfors, där vi hade hyrt några pyttesmå campingstugor samt en husvagnsplats (och där även Kils OK låg med en massa löpare). Handdukar på tork, skorna i alla fall ur väskorna, och så vidare till Karlskoga och Boda Borg, ett äventyrs- och aktivitetshus. Traditionsenligt hade VOFs ungdomskommitté här ordnat aktiviteter. Först var det en (oväntat god) tacobuffé för alla som var med, sedan sprang ungdomarna iväg att lösa kluriga uppgifter i de olika rummen medan vi ungdomsledare satt i ett tretimmarsmöte (med fruktstund!) ledd av ungdomskommitténs ledamöter. Vi diskuterade de olika aktiviteterna som är planerade inför säsongen.
Ett hett ämne var hur många lag Värmland skulle skicka till AXA-stafetten på O-Ringen. Lite bakgrund: I AXA-stafetten tävlar distriktslag (samt lite utländska landslag) mot varandra i en sprintstafett. Varje lag består av en D14, en D16, en H14 och en H16. Det har väldigt hög status bland ungdomarna att bli uttagen att springa denna stafett för Värmland! Nytt för i år är att varje distrikt får skicka två lag istället för bara ett, men VOFs ungdomskommitté hade först bara velat skicka ett lag av olika skäl som jag inte riktigt förstod. Det är ju helt emot hur vi i IK Vikings OK tänker, att alla ska få vara med, och hur många som möjligt ska få springa. Säger reglerna att man får skicka två lag, och har man tillräckligt mycket ungdomar som pallar för trycket som en sådan högprofilerad stafett inför så pass mycket publik betyder, så ska man väl skicka två lag?
Det visade sig att den överväldigande majoriteten av de närvarande ungdomsledarna tyckte likadant, så nu blir det två lag – mycket glädjande!
En annan fråga som diskuterades flitigt var hur man skulle kunna göra för att få fler värmlandska lag att springa U10mila (och eventuellt andra stafetter också). Det är i stort sett bara de stora klubbarna, OK Tyr och Kils OK framför allt, som får ihop några lag, och vi diskuterade hur man skulle kunna göra för att sätta ihop flera lag, över klubbgränserna. Jag tror inte att det går att bara säga till klubbarna att prata med varandra, någon måste nog hålla i det. Där skulle jag vilja skicka en passning till arrangörerna (eller kanske SOFT)? Låt intresserade löpare som tävlar för klubbar som ändå inte får ihop några lag anmäla sig, och så sätter arrangören ihop så många lag som möjligt. Det är mer än en löparbank, det är ett aktivt försök att låta så många som möjligt få uppleva U10mila. Slopa samtidigt regeln att det får finnas max tre klubbar representerade i varje lag, vad spelar det för roll. Om tio små klubbar har varsin löpare så bör det väl också gå? Visst kan det ge oönskade effekter, men låt de som vill fuska och toppa sina lag göra det, vem bryr sig om dem? Jag läser i alla fall alltid resultatlistan nerifrån och upp… (Finns det egentligen något vidrigare, i alla idrotter, inte bara orienteringen, att toppa ett ungdomslag? Hur tänker de?)
Vi avslutade det mycket givande mötet efter tre timmar, då var klockan sju, men våra ungdomar sprang fortfarande in och ur rummen på Boda Borg, vi gick inte därifrån före klockan 20, när Boda Borg stängde. De hade i alla fall haft mycket roligt med sina värmländska orienterarkompisar, och det är sannerligen roligt att se!
Det blev sedan en snabb skräpmatsmåltid på Max (vi får väl kalla ”en stor portion pommes frites” för kolhydratuppladdning…), tillbaka till Degerfors, men inte kunde vi lägga oss, nej!, vi hade ju inte hunnit med kartsnacket än. Kartsnacket är högt prioriterat i vår familj, så vi satt runt det pyttelilla bordet i den pyttelilla stugan och förklarade för varandra hur vi hade sprungit.
Jag vaknade tidigt nästa morgon av att regnet trummade ner på taket. Jag känner mig alltid lite snuvat på mitt orienteringsnöje när det regnar en tävlingsmorgon. Under själva loppet gör det ju inte så mycket, men före och efter kan det ju vara lite opraktiskt. Vi packade snabbt, städade stugan, och intog frukosten på OK-macken i Degerfors (på så vis slapp vi städa det pyttelilla köket). Än en gång tog det ganska lång tid att ta sig till arenan, det strulade även lite med parkeringen (av någon anledning blev det så att två strömmar av bilar möttes mitt på en smal skogsväg som även var tävlingsområde), så vi hade än en gång ganska bråttom. Det var inte fullt lika många vikingar nu, 14 stycken, varav sju ungdomar, ändå ganska många kl 10 i söndag morgon, två timmar ifrån Hagfors.
De längre banorna hade hela 2000 m till start, och det nästan enbart över stock och sten. Vi varnades att det skulle ta 35 minuter att gå, fullt lika mycket blev det inte, men jobbigt var det. Jag förstår inte riktigt varför vi blev skickade tvärs genom skogen, uppför en backe, nerför igen, genom riktigt blötta sankmarker, över ett hygge, när det hade funnits en skogsväg och en vandringsled dit som bara hade berört tävlingsområdet vid yttersta kanten (och dessutom har ju de långa banorna inga kontroller direkt vid vägen eller stigen ändå). Hur som helst tog Jan, Benoit och jag oss dit, Benoit sprang iväg nästan direkt och jag tio minuter efter honom då vi båda sprang ÖM6. (H40 långdistans känns fortfarande lite väl långt för mig, men på första majdagen, på Tyrpropagandan, ska jag våga det, har jag tänkt mig!) Egentligen dumt av mig att springa ÖM6, det är ju lätt och långt, jag borde ju välja svårare och kort, men av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara känns det som en trevlig klass.
Jag var bra med de första fem kontrollerna, hittade allt utan problem, sedan fick jag korsa en stor mosse samt en djup bäck där jag hamnade ända till låren i det kalla vattnet, och det sög liksom musten ur mig, det gick mycket långsammare nu, och jag var inte lika fokuserat längre heller. Jag hade inga stora problem med någon kontroll, fast sexan får jag i ärlighetens skull ändå anse som en lyckoträff, jag lyckades läsa in mig igen bara 80 meter från kontrollen…
Det är ganska märkligt att det känns skönt med en utedusch i sex plusgrader, men efter en dryg timme i mossar och sankmarkar är det nästan det bästa som finns, och arrangörerna ska ha en eloge för vattentemperaturen och -trycket – riktigt bra! Och en sak till som både Jan och jag tyckte var bra – vid vätskekontrollerna fanns det både vatten och sportdryck, och sportdrycken var utspädd så att det inte var så pass sött och ”tjock” som det annars kan vara. (Du som blandar sportdrycken på Vasaloppsveckan, läser du det här? :-))
Sedan var alla trötta och nöjda, och vi påbörjade de 14 milen hemåt. Det var inte en lika magisk helg som den förra i Tibro, men det var ändå återigen trevligt, roligt och mycket lyckat (som det ju brukar vara när man orienterar…). På vägen hem gjorde vi en sak som jag ha velat göra i många år, vi stannade till vid caféet i den gamla järnvägsstationen i Nässundet mellan Kristinehamn och Storfors som alltid ser så mysigt ut när man susar förbi på riksväg 26. Det visade sig vara ett väldigt mysigt ställe även inuti, trevliga ägare med höga kvalitetsambitioner och hembakat surdegsbröd! Där satt vi runt ett bord och höll kartsnack, man undrar ju vad de andra gästerna tyckte vad för märklig diskussion det var (”sedan sprang jag ner åskanten här mot punkthöjden, men då bommade jag sjuan”).
Den kommande veckan finns det faktiskt orienteringstillfälle varenda dag – hur kul är inte det! I morgon den stora (hoppas vi) kickstarten på ungdomsträningen med förhoppningsvis många nya ansikten, på tisdag har grannklubben i Lesjöfors träningskväll, där vi alltid har en stående inbjudan (som de har hos oss), på onsdag har vi ”vanlig” klubbträning, på torsdag styrka-och-spänst (även känt som ”snart dör jag”), och på fredag börjar Vikings första ungdomsläger på modern tid! Så det blir nog inga inlägg förrän på söndag eftermiddag, och sedan ska man vila sig i form en vecka så att man orkar se på webb-TVn från 10mila hela natten helgen efter…
Update: Här hittar ni artikeln om helgens tävlingar på IK Vikings OKs hemsida.
Mitt liv på kartan 