Mitt liv på kartan

Idrottslärarna på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors hade planerat en hel skoldag med orientering och bett IK Vikings OK att hjälpa till. Givetvis ställde jag gärna upp, lade tre banor, två lätta med ca 2,5 km och en svår med 4,6 km, i Vågbacken, en ganska snäll och tätortsnära karta som blev nyritad ifjol. Det var soligt (om än lite kallt) så vi hade ganska bra förhållanden.

Det här var ju helt olika från en vanlig träningskväll i klubben. För det första var det ungefär 140 elever och ett tiotal lärare, för det andra var de ju inte frivilligt där, så det gällde att lägga upp hela dagen på ett trevligt sätt, givetvis i förhoppningen att kanske intressera en eller annan för vår underbara idrott.

Jag hade i förväg diskuterat frågan med Martina Arkåsen på SOFT som gav mig några bra tips. Dessutom läste jag boken ”Orientering i skolan”, som har många bra idéer som vi nog även kan använda till klubbträningen. Mycket gjordes dock omöjligt av den stora mängden elever så vi fick ta till ganska enkla sätt.

När alla mentorer hade fastställt närvaron (en hel del skolk, tyvärr, blir dags att det verkligen skrivs in i betygen) och samlat sina klasser så uppvärmde de med lite lätt löpning i grupper. Sedan körde vi en stafett; Jan och jag hade satt ut tre skärmar som alla var synliga från starten, men som satt så att man var tvungen att springa utanför stigarna; tanken med detta var att ungdomarna skulle lära känna hur det är att springa på ojämn mark. De allra flesta deltog också med stort engagemang, så stort faktiskt att en tjej skadade sig i knäet, som väl är kunde hon dock senare fortsätta.

Efter det begav sig eleverna ut på de lätta banorna, 7:orna på den som gick på västra sidan Orrmossen och 8:orna på den som gick på östra sidan. Idrottslärarna hade i förväg delat in eleverna in små grupper som skulle springa tillsammans, men de som ville fick också springa ensam, det var dock ganska få som gjorde det, främst de som är ganska intresserade av idrott (och inte bara orientering då).

En hel del var helt vilse direkt efter starten, trots flera teorilektioner om orientering tidigare. Jag försökte hjälpa så många som möjligt, när jag visade hur man passar kartan gick det betydligt bättre för en del.

Fast banorna var ju ganska korta så tog det mer än en och en halv timme för några, men så småningom hade alla kommit tillbaka, och två av lärarna hade börjat att grilla korv. Efter lunchrasten kunde de eleverna som ville testa att springa den långa, lite svårare banan (som hade ungefär orange nivå), alla andra skickades ut på den korta banan som de inte hade gjort på morgonen. Även här var det jättestora tidsskillnader, mellan 50 minuter och mer än två timmar.

Sammanlagt kan man nog säga att det gick förvånansvärt bra, ingen kom helt bort i skogen och många av eleverna som inte hade haft någon större kontakt med orienteringen förut deltog på ett ganska engagerat sätt. (Idrottslärarna hade tidigare meddelat att det krävdes inte bara att fullfölja, men också att springa, inte bara gå runt, för att få MVG.)

Men, usch, det finns inte bara trevliga ungdomar. Ett antal, och då faktiskt mest tjejer, var så vidriga, arroganta, oengagerade, hjärnlösa att man redan nu kan förvänta sig att man få försörja dem sedan genom min kommunalskatt som kommer att gå direkt till deras socialbidrag, för jag kan inte tänka mig att någon kommer att vilja anställa sådana människor. Jag i alla fall inte, och jag vet vilka de är. Men jag såg också många andra som gjorde så gott de kunde, och faktiskt gjorde det bra, och de får gärna fråga efter sommarjobb någon gång, med engagemang kommer man långt.

Jag är skyldig ett stort tack till min son Jan som hade hängt ut skärmarna dagen innan när jag var på tjänsteresa till London, annars vet jag inte hur det skulle ha funkat. Och givetvis är jag glad att idrottslärarna tog kontakt med oss så att jag kunde bidra med lite orienteringskunskap. Vi får väl se om det leder till några fler på ungdomsträningen, intressant var att en och annan lärare visade sig vara ganska intresserad.

Lite mera orientering blev det sedan ikväll, jag hjälpte till att provspringa en bana till Vikingträffen på söndag, H55/D45-banan blev det. Det första 8 kontrollerna i den svåra och detaljerade Libergsterrängen, riktigt svåra, men jag klarade mig ganska bra, sedan några lite enklare, sedan bommade jag bort mig totalt vid 13:e när jag hade en annan uppfattning om vegetationen än vad kartritaren hade haft. Jag kom bort så pass att det tog mig lång tid att läsa in mig igen, jag såg några hus som jag aldrig hade sett förut, och då har jag ändå bott i Hagfors i 12 år, och varit ute mycket… Men, men, alltid lär man sig något, även om man springer i ösregnet på fel sidan beståndsgränsen.

There. I did it. Första träningskvällen där jag var ensam arrangör är över, och jag har blivit fem år äldre på en kväll. Eller, ensam och ensam förresten. Som väl er fick jag massvis med hjälp från andra, men det kommer vi till, som min stora förebild Magnus Ihreskog skriver.

Jag ville gärna prova något nytt (och det verkar vara detsamma för flera hos oss, med tanke på linjeorienteringen som Haidi körde förra veckan, eller korridororienteringen på vuxenträningen), och bestämde mig för att testa på Stjärnorientering. Jag hade lagt hela nio banor, tre till varje grupp, de flesta ganska korta, från under 1 km den kortaste gröna till ca 2,5 km den längsta gula (som var orange till svårighet). Sedan skickade vi iväg barn på olika banor samtidigt så att det inte skulle bli långa väntetider.

Det hela började med en stor förskräckelse när det visade sig att jag hade missförstått PM som tacksamt nog hade skrivit ut kartorna medan jag var bortrest, jag trodde att han hade dem, men han hade lagt dem i min brevlåda. Mitt fel, men Tanja kunde reda ut det snabbt, och under tiden organiserade Ewa snabbt en flishögsstafett som verkar ha varit mycket uppskattat.

Men långa väntetider blev det ändå, jag underskattar alltid tiden det tar bara att stoppa ner kartorna i plastfickor och häfta fast angivelserna. Det där måste gå att lösas bättre, kanske förbereda på något sätt. Det är ju ingen direkt orienteringskunskap att kunna lägga in kartor i plastfickor (med undantag för O-Ringen är det ju alltid förberedd när man kommer till starten).

Jag upplevde hela kvällen som mycket rörigt och hade fullt upp med att utrusta ungdomarna med nya kartor och få iväg dem igen. Men de få jag hann prata med efteråt så själva att de inte upplevde det så, så det kanske var ok ändå. Men det som man egentligen vill uppnå med stjärnorienteringen, mycket kartsnack med deltagarna mellan banorna, det lyckade vi inte med. För detta hade vi behövd fler ledare kvar på startplatsen, men alla utom mig var iväg som skuggor. Men man kan väl utgå ifrån att de höll kartsnack under vägen. Däremot blev det ju ingenting för dem som sprang ensam. En sak att fundera över hur man kan lösa det på ett bättre sätt.

Det tog mig sedan en bra stund att hämta in skärmarna, och då hade ändå Kalle Persson tagit in ena halvan redan. Vilket tråkigt jobb!

Jag har många att tacka för att det blev ganska lyckad (hoppas jag) ändå:

• Ewa Lundberg och Per-Martin Svärd gav mig jättebra feedback angående banläggningen.
• Ewa Lundberg, Simon Lundberg och Sven-Olof Pettersson hängde ut skärmar när jag bortrest fram till några timmar före träningen.
• Per-Martin Svärd skrev ut kartorna när jag var bortrest.
• Kalle Persson hämtade in den ena hälften av skärmarna.
• Tanja hjälpte mig ur knipan och hämtade kartorna blixtsnabbt hemifrån (så snabbt har hon nog aldrig åkt genom Hagfors)
• Ewa hjälpte mig ur knipan hon med och ordnade flishögsstafetten.
• Och givetvis alla andra ledare och föräldrar som hjälpte till!

Det är mycket orientering nu. Någonting varje dag. Precis som jag vill ha det.

I onsdags var det klubbträning i Sunnemo. Det är alltid vackert i Sunnemo, speciellt uppe på Björnberget. Kartan där är ju gammal och inte speciellt detaljerad (fast Valter och Anders Alamaa lägger nog ner väldigt mycket tid på att hålla den ajour), men det gör det lite mera utmanande att navigera rätt. Det kändes ganska bra, jag orkade hålla bra fart länge, bommade sedan tredje kontrollen stort (valde fel stig från gläntan ut, vilket nybörjarfel!), men kunde avsluta hyfsat bra. Vi hade samlats vid Täppevi IP, och när alla så småningom kom tillbaka gjorde sig två tjejlag i ordning till sin fotbollsmatch, det var fin aktivitet överallt i kvällssolen.

I torsdags drog Jan och jag till Karlstad. Jonny Jonsson, som är professionell kartritare (och dessutom var min kursledare på Banläggarkursen), var så snäll att gå med på att hjälpa Jan och mig lite på traven med kartritningen. Vi har ju bestämt oss att rita en sprintkarta över centrala Hagfors så att vi kan träna lite sprint i klubben, i dagsläget har vi ju ingen sprintkarta alls. Vi hade använt en offentlig vägkarta samt satellitbilder som utgångsmaterial, men stötte på konstiga problem, och ville gärna få dem uppklarade innan vi fortsatte med rekognosceringen och ritningen. Det visade mycket riktigt att vi hade fått fel på skalinställningarna, något som vi redan hade misstänkt. Lyckligtvis gick det att skalera om det som vi redan hade ritat så att vi inte har tappat något arbete. Det blir tajt att få kartan i användbart skick före ungdomsträningen 30/5 där den är tänkt att användas för första gången, men om vi begränsar oss till de områden som ligger närmast Uvån, så kanske vi klarar det, även om det nog inte blir perfekt.

I fredags var hela familjen, samt farfar som är på besök, ute vid Timmerterminalen för att kolla upp några kontroller som jag hade lagt till ungdomsträningen 16/5. Jag hade lagt banor, diskuterat med Ewa, skickat till P-M, fått tillbaka en massa bra synpunkter (otroligt hjälpsamt när man är nybörjare som banläggare att det finns erfarna klubbkamrater som man kan bolla med). Det jag mest var intresserad av när vi var där var hur passerbara sankmarkerna är. Men det syns att det har varit ganska torrt på sistone, det är inget större problem att passera (och dessutom kommer det bara att vara relevant för de lite äldre). Nu tror jag att jag har fått ihop banorna på ett bra sätt, och det ska bli spännande att se vad löparna tycker om dem. Det blir en sorts stjärnorientering där varje grupp kommer att få tre olika, kortare, banor (och sedan får man givetvis även springa en annan grupps bana, om man har tid och ork kvar).

Och så var det dags för årets första tvådagarstävling, för vår del i alla fall. Familjerna Lundberg och Dalheimer drog till Avesta i sydöstra Dalarna, närmare bestämt Slogmossen utanför Grytnäs norr om Avesta. Det var medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen, och Dalaportens OL var arrangörer. Tyvärr så hade Anders Lundberg fått en inflammerad muskel på ryggen och kunde knappt gå, stå eller sitta (och det blev värre under helgen, hoppas att du kryar på dig snart!), så han fick avstå från att tävla. Däremot var Ewa med för första gången igen efter sin knäskada. Hon skulle bara ”gå runt med kartan i handen”, men vad ska man säga? Hon kom nia av 20, tog bara 35 minuter på sig för en bana på 2,7 km. Hon sa efteråt, ”ju, jag småsprang lite”, men jag misstänker nog att när hon säger att hon småspringer, då menar hon samma hastighet som jag har i full tävlingsfart…

Det var svårt där, mycket svårt, bus-svårt som P-M skriver på klubbens hemsida. Terrängen var väl inte superlätt till att börja med, och sedan var banorna riktigt, riktigt svåra, på alla nivåer. Men det lär väl vara så i Dalarna, att de håller lite högre klass än vad vi gör i Värmland, det var många dalalöpare som sprang fruktansvärt snabbt genom skogen.

För min del så sprang jag i H40 på lördagens medeldistanstävling, och det var bara andra gången jag gjorde det överhuvudtaget. (Och enda anledningen att jag gjorde det var att jag ville ha poäng till Sverigelistan…) När jag fick kartan och sprang iväg mot startpunkten tänkte jag ”det här kommer aldrig å gå” (hej, Karin!), och mycket riktigt bommade jag första kontrollen med ungefär en kvart. Det tog mig lite drygt 16 minuter dit, den som vann sträckan i min klass gjorde det på 2:59 – så snabbt hade jag inte ens kunna springa distansen på en motorväg… Jag skulle till en liten brant, hittade också vad jag trodde var rätt brant, hittade skärmen, kom dit – och så var det fel kodsiffra. Det stressade mig så pass mycket att jag fortsatte att leta åt samma håll, istället för att stanna till och kolla på kartan vilken annan brant det kunde ha varit. Då tappade jag givetvis all kartkontakt och fick till slut springa ner mot en stor kraftledning för att kunna läsa in mig igen. Och då tickar minuterna iväg snabbt. Liknande blev det till tredje och nionde kontrollen, även där bommade jag med runt en kvart var. Speciellt nionde kontrollen hade jag förtvivlat svårt med och fick börja om och läsa in mig på nytt två gånger. Det visade sig sedan vara en pytteliten sänka som jag vid första försöket hade passerat med bara 3m avstånd – utan att se skärmen.

De flesta andra kontrollerna tyckte jag att jag hade fått till någorlunda bra (fast svåra var de allihopa), men sträcktiderna visade att jag var bland de fem sista även på de sträckorna där jag tyckte att det hade gått bra. Det enda positiva beskedet var väl att jag hängde med i löpningen, men det kan också ha berott på att navigeringen gick så långsamt; och kanske att jag kom runt alls. Jag kom till slut in som sist av alla som klarade banan överhuvudtaget, med en halv timmes marginal till den nästsiste. Men det var en förbättring; första gången jag sprang H40 (vid Korten i Karlstad i höstas) låg jag en hel timme bakom löparen framför mig 🙂 Men det fanns även tre startande som inte hade klarat banan alls, och alla hade de problem med nionde kontrollen.

För Jan var det tävlingspremiär i sin nya klass H16 (om man bortser från Kilssprinten). Det är ganska tufft att gå upp från orange banor i H14 till violetta banor i H16, även han hade en mycket svår bana. Han tog sig dock runt, var väldigt missnöjd först, men blev gladare när han såg att låg ”mitt i smeten” i resultatlistan, det har nog varit tufft för alla. Även Tim hade en svårare bana en vanligt (tyckte jag i alla fall), det fanns knappt någon kontroll som låg på en ledstång. Adrian och Simon klarade sig bra, men fick också känna av att konkurrensen i Dalarna är tydligen mycket hårdare än hemma i Värmland.

Men, det var en mycket fin lördag vid Slogmossen, det var varmt och fint, men inte för varmt, arenan var bra, och vi trivdes. (Men får jag flika in lite kritik, så var det lite synd att man inte fick någon lapp med sträcktider, och, och det väger tyngre, att det inte fanns pris till alla ungdomar. Alla ungdomar ska ha pris! Alltid! Även 12-, 14- och 16-åringar är ungdomar! Det där har ni säkert hört förut, men det tål att upprepas så länge det behövs.)  Sedan drog vi allihopa (utom Ewa som passade Swix, Vikings mesta orienteringshund) till det fina badhuset Metropoolen i Avesta och badade och åkte rutschkana tills de slängde ut oss för att de skulle stänga. Lundbergs åkte till sin husvagn i Grytnäs och vi till Långshyttan norr om Hedemora där vi bodde på ett bed&breakfast.

På söndag morgon var det lika soligt och varmt och fint. Det var samma arena, men starten var på en annan del av kartan. Jag hade valt att springa Ö5, en röd 4400m-bana; H40 långdistans känns alldeles för långt för mig i dagsläget (fast någon gång under den här säsongen ska jag göra det också…). Den här gången klarade jag orienteringen utan några större problem, Winsplits visade inte några bommar alls, jag kände väl att jag hade tappat kanske 30 sekunder på två kontroller, men annars spikade jag det mesta. Men nu var det löpningen som inte hängde med, men det där går ju att träna upp. Det kändes inte alls långt, jag hade nog trott att jag hade sprungit på kanske 45 minuter, fast det visade sig vara 67 – tiden går fort i skogen. För Jan kändes det mycket bättre på söndagen, fast resultatet var bättre på lördagen, men det visar ju bara hur svårt det är att bedöma sin egen prestation. Tim har ju fått en stor tävlingsvana och klarade sin bana galant, och även Adrian och Simon sprang sina utan större problem. Den här dagen var det en viking till med, Anders Alamaa sprang i H55, men stämplade fel och kom således tyvärr inte runt.

Förresten så var det idel prominens på tävlingen. Jag såg bland andra Peter Junevik från SOFTs tränarakademi, och en av kursledarna på Barntränarutbildningen jag gick under våren, Annichen Kringstad (som Ewa pekade ut för mig, hon är så smal och liten att jag hade nog misstagit en av tidernas största orienteringskvinnor i Sverige för en D14-tjej om jag hade sett henne i skogen…). Jag såg Pavel Ushkvarok diskutera med lagkompisar vid söndagsstarten och tänkte, där kan jag nog lyssna in och lära mig något – men icke, de pratade ukrainska; samt Jerker Lysell på målrakan. Dessutom tror jag att jag såg Eva Jurenikova vid ett ställe i skogen. Hon tävlade förresten i herrklassen på söndagen, det är väl sånt man gör när man har vunnit för ofta och letar efter en ny utmaning…

Och så var det så småningom dags att köra de 20 milen hemåt, med mycket vidrig bensinmackskaffe för att hålla sig vaken. Men innan vi skildes åt diskuterade Ewa och jag att vi nog bör ”tuffa till” ungdomsträningen lite ibland för att våra ungdomar ska ha bättre chans att hänga med de andra, speciellt i Dalarna.

Nu är jag på väg till Lyon i Frankrike på tjänsteresa, och det kommer inte att bli någon orientering för min del i hela sju dagar. Jag kommer nog att få stora abstinenssbesvär, men ska löpträna där i alla fall.

Efter att vi hade smygstartat för två veckor sedan med en första ungdomsträningen så var det ikväll dags för den officiella uppstarten av ungdomsverksamheten. Vi var ju osäkra hur det skulle bli, det kunde ju lika gärna komma 5 som 50. För säkerhets skull kallade vi in så många av klubbens erfarna löpare som möjligt för att kunna ledsaga och skugga. När de kom lite innan det var dags blev vi lite oroliga om vi kanske skulle bli fler ledare än löpare. Men så blev det absolut inte, det var fler och fler som kom, det var lite av en trafikkö (sådant har vi inte så mycket av i Hagfors), och det blev ont om parkering vid klubbstugan. Medan vi ledare ordnade de sista detaljerna blev det fler och fler ungdomar som började spela fotboll borta vid skidstugan, och när vi kallade in alla i vår klubbstuga så blev den så full som den inte varit på ganska länge. Jättekul!

Ungdomskommittéen hade bestämt sig innan att vi skulle ha lite mera struktur denna säsong, med olika grupper, intervallstarter osv. Vår ungdomsledare Ewa började med att hälsa alla välkomna, vi presenterade oss och delade in ungdomarna i grupper, en grön grupp med alla nybörjare, en vit grupp med dem som hade lite tävlingserfarenhet samt en gul grupp för de lite äldre och mer erfarna. Färgerna var givetvis tagna från banindelningen, men motsvarar inte nödvändigtvis de officiella svårighetsgraderna, den gula gruppen innehåller ungdomar som springer gula, orange och violetta banor; vi har för få i den åldern för att kunna dela in dem i fler grupper.

Den gula och den vita gruppen gick ut direkt. Per-Martin och Kalle P tog hand om den gula gruppen, här var det ganska noga, de fick starta med tvåminutersavstånd och fick inte sina kartor förrän en minut innan. Ewa hade lagt en ganska lång bana, 4.2 km, och med tanke på den tuffa terrängen på Mana så var de rejält slut när de kom tillbaka. De hade fått med sig som extra uppgift att springa och läsa samtidigt och träna framförhållning.

Själv hade jag hand om den vita gruppen som bestod av ca. 10 barn. Här var det något mindre strukturerat, det visade sig att det behövdes en liten genomgång, så jag delade ut kartorna, hjälpte till med plastfickor, lånekompasser m.fl. och förklarade symbolerna på angivelsen. Sedan skickade vi ungdomarna iväg, några av dem på egen hand, några med skugga. De hade en bana på 2,8 km, även den med tuffa stigningar på Mana.

Under tiden förklarade Ewa inne i klubbstugan för den gröna gruppen vad det hela går ut på, hur en karta ser ut, vilka de viktigaste kartsymbolerna är, vad en angivelse är osv. Det tog ca. 20 minuter, sedan kom de också ut och gav sig iväg, alla med ledsagare eller skugga. Här visade det sig att det var bra att vi hade kallat in så många medhjälpare så att alla nybörjare kunde dra iväg i väldigt små grupper. Deras bana var ca. 1,8 km lång.

När alla var borta hjälpte vi Tobbe, vår SportIdent-ansvarig, att göra i ordning i liten SportIdent-bana på en halv kilometer som gick genom Hagfors skidstadion. Banan var väldigt lätt och var tänkt som en första introduktion i hur man hanterar en SportIdent-pinne, töm och check, startstämpling och allt det där. Jag sprang banan själv en gång för att testa, och medan själva orienteringen var trivial så var den ganska fysiskt krävande, med tanke på alla nivåskillnader vi har i vår skidstadion.

Allt eftersom ungdomarna kom tillbaka från sina varv så fick de prova på SportIdent-banan, flera tyckte att det var så kul att de sprang flera gånger.

Så allt i allt var det en mycket framgångsrikt uppstartskväll, men hur framgångsrikt det var lärde vi oss inte förrän vår sekreterare Per-Martin hade gått igenom alla namnlistor: Inte mindre än 43 stycken hade sprungit de olika banorna, och tillsammans med ledarna var vi mer än 60, och då har vi inte ens räknat med alla föräldrar som ”hängde med” någonstans. Det må låta som lite för storklubbarna, men för lilla Viking i lilla Hagfors är detta riktigt stora siffror, otroligt kul! Nu får vi bara hoppas att alla tyckte att det var så pass kul att de kommer tillbaka, och förhoppningsvis även börja tävla så småningom.

Hur lyckades vi med tanke på hur vi hade planerat det hela innan? Jag var väl så lagom nöjd med hur jag fick iväg ungdomarna i min, vita, grupp. Det var ganska så oordnat, jag borde ha planerat bättre med kompassutdelning, hjälp med att lägga kartor i plastfickorna osv. Det var egentligen bara genomgången av symbolerna på angivelsen som gick lugnt och städat till, fast jag hade inte planerat det. Det hade varit enklare om jag hade haft kompasser och plastfickor i rätt antal med mig, jag hade väl räknat att de ”vita” barnen hade koll på utrustningen själva, så som de gula har. Men till nästa gången vet jag.

Jag vet inte om vi lyckades göra ”kartsnack” med alla barn som vi hade tänkt oss, antagligen inte. Det där får vi också få till lite mera organiserat, så att alla barn hörs. Jag såg i alla fall till att göra det med mina egna barn när vi hade kommit hem, men det ska ju inte vara så att det behövs orienterande föräldrar för att lära sig.

Tillbaka hemma satte jag mig ner vid köksbordet och gick igenom kartor och försökte bestämma svårighetsgraden på banorna, både som underlag för framtida banor och som träning i min egen strävan att bli banläggare. Den gröna banan var något svårare än grön nivå, den hade flera kontroller som inte låg på ledstängerna, och vissa delar där det inte fanns någon ledstång alls att gå efter. Men de kontrollerna som inte låg på ledstänger var i alla fall inte långt borta (och bör har kunnat ses från ledstången, fast jag var ju aldrig dit själv), så den banan hade nog vit nivå. Distansen var däremot helt rätt för en grön bana, och lite kortare än vit. Den vita banan hade några avsnitt där man fick gena ganska mycket, och kontroller i brunbilden, så den var också lite svårare än vit, det var gul svårighetsgrad, och distansen låg mellan vit och gul. Och slutligen, den gula banan (som ju skulle tillgodose svårighetsgraderna gul, orange och violett, i det närmaste omöjligt). Det får ju förekommer kontroller i brunbilden, men då bara på väldigt tydliga och lätta ställen (”höjden, uppe på”). Skärningen och sänkan var kanske lite svårare än så, mera åt det orange hållet. Samtidigt är ju terrängen på Mana på grund av sin stigrikedom så att det knappt går att lägga en bana som är svårare än orange, så banan var nog en svår gul eller en lätt orange bana. Så man kan sammanlagt säga att Ewas banor stämde väldigt bra, att den gröna var lite för svår gjorde ju ingenting ikväll där alla nybörjare hade ledsagare. Men vi får vara noga med detta i framtiden, och jag är lite orolig hur jag ska klara detta på timmerterminalen om två veckor, speciellt med tanke på att jag jättegärna skulle vilja lägga en stjärna så att vi ledare för mycket tillfälle att prata med ungdomarna.

P-Ms rapportering med fullständig deltagarlista finns som vanligt på Vikings hemsida!

Om två dagar blir det träning i Sunnemo. Träffade Anders Alamaa på lunchen idag, han berättade att han skulle hänga ut kontrollerna ikväll. Det ska bli kul att springa i Sunnemo igen, roligt orientering där nere, och fin natur dessutom!

P.S. Såg på Lilla Sportspegeln ikväll, i efterhand på SVT Play, de hade orienteringstema med anledning av Tiomila i helgen. Kul att orienteringssporten får lite uppmärksamhet på så vis, SVT kan ju ha lite ljusare stunder ibland. Jämför detta med den usla rapporteringen om Tiomila i Sportspegeln igår kväll, 15 sekunder, efter att de hade slösat 15 minuter på sunkfotbollsallsvenskan och hockey-VM (vem orkar egentligen bry sig om hockey i maj?). För en idrott med 100000 aktiva i Sverige? Skäms, och betala tillbaka licenspengarna.

Och så var det påsk igen, och då blir det också Tour de Värmland, ”orienteringsupplevelsen utöver det vanliga”. Mer om det sistnämnda lite senare.

Underbart kvällssol och 20 grader värme var det när vi, familjerna Lundberg och Dalheimer, samlades under Vikingflaggan vid en grusplan i det nybyggda villaområdet Mons Backe i norra Kil. Starten var bara 200 m bort vid en lekplats precis på andra sidan Apertinvägen, så att man hade lätt att ta sig fram mellan start och mål, och passerade sista kontrollen på köpet. Det är sådana tävlingar jag gillar mest, när allt sitter mycket tajt ihop, och man kan ha mycket kontakt och många tillfällen att heja på.

Sprint stod på programmet för dagen, och för oss innebar det distanser mellan 1,4 km (Tim i H10) och 2,7 km (Anders och jag i H35). Det är ju inga speciellt utmanande distanser, men fort ska det gå, och fort gick det. Nåja, lagom fort för min del, men jag höll i alla fall ett genomsnittstempo på 7 min/km fram till tredje sista kontrollen, sedan kroknade jag (och då hade jag ändå den svåraste kontrollen, 13e som satt på något så ovanligt som en punkthöjd nere i en ravin, kvar). Jag hamnade långt efter de flesta andra, men jag hade i alla fall en annan viking bakom mig – Anders som hade tummen mitt på kartan och således alldeles såg 8e kontrollen.

Vi kammade hem idel nästsista platser (förutom mig även Jan, Tim, Simon och Adrian om jag kommer ihåg rätt, kan vara så att en var tredje sist), förutom Tanja som inte bara sprang till sig en andra plats i Ö2, men också vann utlottningspriset i klassen – ett paket Löfbergs Lila kaffe.

Sedan åkte familjen Lundberg hem, och vi drog vidare till Frykstastugan där man kunde duscha (inomhus, fast just den kvällen hade det nog inte varit så kallt utomhus heller). På grund av dålig planering från min sida kunde vi tyvärr inte vara med på de andra TdV-tävlingarna då vi hade en resa till Tyskland inplanerat (och då blev det ingen orientering, men väl två krävande löpträningspass som Jan och jag sprang i Hunsrück-bergen).

Och, var det en orienteringsupplevelse utöver det vanliga? Jag törs nästan inte kritisera något, jag är ju mycket tacksam för alla tävlingar som finns i Värmland, och jag vet hur mycket jobb det är att arrangera idrottstävlingar. Men har man så höga krav på sig själv så tål det att synas, och där skulle jag vilja påpeka två saker som jag var mindre nöjd med: För det första fanns det bara tioårsintervaller bland vuxenklasserna, så att jag fick springa med ”ungtupparna” i H35. Jag vill absolut inte påstå att det hade gått bättre i en H40-klass, för det hade det inte gjort, men man känner ändå en viss underläge redan från början. Och det andra, i mina ögon mycket mera allvarliga: Varför, varför, delades det bara ut priser till klasssegrarna i ungdomsklasserna? Var det ont om pengar i budgeten så kunde arrangörerna ju ha skippat utlottningspriserna i de öppna klasserna, Tanja hade nog klarat sig utan sitt kaffepaket. Och även priserna till de vuxna etappsegrarna. Det här tycker jag är väldigt viktigt, och jag kommer att tjata om det om och om igen: Alla ungdomar (och ungdomar, det är alla upp till HD16!) ska få pris. Alla. Utan undantag. På alla tävlingar. Alla ungdomar ska få pris.

Men nu slutar jag att gnälla, en underbar kväll var det ändå. Och jag borde löpträna mera. Men det visste ni redan.

Under våren har jag gått orienteringsförbundets Barntränarutbildning som bestod av tre dagar, fördelade på två tillfällen, i Gävle och i Falun. Första omgången var mera teoretisk, andra innehöll nästan bara praktiska övningar.

För att sammanfatta det viktigaste direkt: Jag fick otroligt mycket inspiration, man vill nästan ha ungdomsträningen varje dag för att hinna med allt roligt man skulle kunna göra. Men det gäller att skynda långsamt, det märks att inte alla i klubben uppskattar när man rör om i grytan och vill förändra/förbättra saker och ting, speciellt inte när man inte har varit med sedan urminnestider. Men det finns så mycket mer man kan göra på ungdomsträningen än att bara lägga banor och skicka iväg ungdomarna, och jag har misstänkt sedan länge att våra ungdomar skulle ha stor nytta av lite mera riktad teknikträning, det gäller absolut mina två egna barn som också är med.

En annan stor behållning från kursen var alla diskussioner med ungdomsledare från andra klubbar. Vi har ju väldigt olika förutsättningar allihopa, men alla brinner för att göra något bra för bygdens ungdomar; sedan finns det ju olika mål, vissa klubbar siktar på att få till bra orienteringslöpare med elitambitioner, som de kan använda till stafetter; sådant gör ju inte vi i IK Vikings OK alls (och jag själv är inte ett dugg intresserad av vilken form av elitsatsning som helst). Vårt främsta mål är istället att alla ska ha kul, när ungdomarna sitter i bilen hem ska de säga, ”Mamma, det här var så kul, dit vill jag nästa vecka också!” Kommer man dit, då var det en framgångsrik träningskväll, om det nu har bommats eller inte. Tycker jag i alla fall.

Första utbildningstillfället, som var förlagt till Scandic-hotellet i Gävle Nord, innehöll mycket teori om värdegrunder, jämställdhet osv. Inte speciellt spännade att prata om, men det känns ändå bra att det vi gör stämmer faktiskt överens med centrala mål. Så står det i Riksidrottsförbundets riktlinjer ”Idrotten vill” att idrott för barn upp till 12 år ska inte vara prestationsinriktad, att det ska finnas utrymme för att vara med i olika idrotter samtidigt. Det är precis så som vi tänker i klubben, men så är det inte överallt. När man hör att klubbar diskuterar ”laguttagningar” för sina HD12 lag till stafetter, då blir man alldeles kall i kroppen. Laguttagning? Det enda som finns att göra är väl att fråga vilka som vill vara med, och sedan fördelar man så att alla kan vara med. Den klubben som toppar ett HD12-lag förtjänar bara en sak: Diskning. Martina Arkåsen på SOFT har förresten bloggat om just detta idag.

Vi pratade dessutom om vilka tekniska färdigheter ungdomarna förväntas ha på de olika nivåerna grön, vit och gul. Alltid bra att upprepa det, tror inte att många har järnkoll på detta. Får vita banor (HD10, HD12 Kort) t.ex. ha kontroller utanför ledstängerna? (Svar: Ja, men max. 50 m, och de måste vara tydligt synliga från ledstången.) Får gula löpare (HD12, HD14 Kort) förväntas att gena var som helst och hur långt som helst? (Svar: Nej, bara max. 200 m, och när hela den genande biten är väl synligt, t.ex. över en äng.) Och så lärde vi oss några roliga passa-kartan-lekar samt provade på inomhusorientering (som är väldigt kul, jag hoppas att vi kan få ihop det inom klubben till hösten någon gång, men det är svårt med halltider i innebandystaden Hagfors).

Andra utbildningstillfället var i lördags, i Falu IKs stuga vid Stångtjärn utanför Falun, otroligt vackert där, och en väldigt fin stuga verkligen. Visst är det fint i Hagfors också, men man blir ändå lite avundsjuk. (Falu IK har förresten enligt deras affischer en rolig kombination av idrottsgrenar: Skidor, Friidrott, Fiske, Fritid :-))

Den här dagen tillbringade vi inte mycket tid inne, och bra var det, en så pass fin vårdag. Vi lärde oss ett stort antal övningar (som kanske passade lite bättre till de gula/orange grupperna än de gröna/vita), och genomförde allihopa även praktiskt. Sedan var det ju alltid så att det blir tävlingsinriktat, och en del kände behovet att dra upp en rejäl fart under övningarna, och då försöker ju alla hänga med. För mig kändes det som två gånger två timmar i tävlingsfart, men för alla de vältränade 20-åringarna var det säkert bara ett lätt löppass… Jag var i alla fall helt slut efteråt. Jag märkte ju tydligt att jag hade svårt att hänga med löpmässigt. Däremot gick det riktigt bra för mig i de övningarna där det var fråga om exakthet och teknisk kunskap, som ”Slingerbulten”, där man tar sig fram och tillbaka mellan två ledstänger på kortaste väg, med hjälp av kompassen.

En övning hette Snack-OL och gick ut på att man sprang parvis, den som sprang först berättade om hur han eller hon tänkte och vad man såg, den andra sprang efter och kontrollerade om det var rätt. Jag genomförde just denna övning tillsammans med Joakim Ingelsson som till vardags är lärare på Riksorienteringsgymnasiet i Sandviken (och som antagligen bara gick kursen för att få intyget, han har nog inte lärt sig så mycket nytt, som proffs…) Jag fick ett mycket trevligt feedback av honom angående mitt taktiska tänkande och loppets upplägg, men sedan när vi bytte och han sprang först, så hade jag ju mycket svårt att hänga med, medan han inte ens blev svett 🙂

Ja, nu gäller det alltså att ta tillvara på allt jag har lärt mig och smyga in det i verksamheten. Ungdomarna verkade i alla fall ha roligt när vi testade spring-och-läs (jag hade kopierat och plastat in en massa serier med Majsan, Hälge, Kalle Anka och Bamse, och också smugglat in några mattetal) samt gjorde en Kartteckenstafett.