Mitt liv på kartan

O-Ringen 2014 Skåne Dag -1 – Resa till Skåne

Publicerat den 22 juli, 2014 av kalledalheimer

Bilen är lastad till bristningsgränsen, fem cyklar på taket och på dragkroken, takbox, hund, och så Team Viking/Sölvesborg, beståendes av Kalle, Tanja, Elsa och Jan, medan Tim närmar sig Kristianstad söderifrån. Vi kommer iväg, föga överraskande, med 20 minuters försening, men sedan rullar vi söderut, lämnar av hunden Kaspar på hans semesterställe, och fortsätter, ackompanjerad av en soundtrack som består av DJ Redtzer (O-Ringen-låten från 2011 håller än), Iron Maiden, Nicola Manfredi, Grotesco, och, såklart, Pollapönk. Lite senare blir det även Per Forsberg, i form av O-Ringenradions podcast.

Efter ca fem timmar kommer vi så fram till Toftaholms Herrgård någon mil söder om Värnamo där vi har planerat att äta lunch. Tanja och jag hade tidigare semestrat här och visste hur fint det var där. Och det var det, och maten gick det inte att klaga på:

Så fortsatte vi så småningom vidare söderut mot Kristianstad. Här mötte vi Tim som hade varit på semester i Tyskland. Tillsammans fortsatte vi till O-Ringenstaden mot Norra Åsum, letade rätt på nummerlappsutlämningen och köade sedan i tävlingsexpeditionen för att få våra MTB-starttider rättade. Det visade sig dock vara svårare än planerat, och vi ombads att komma tillbaka senare. Alltså drog vi först till träningsracet i Äspet söder om Åhus, precis där vi hade vår första nattträning under vårt träningsläger tidigare i år. Det var ett bra tillfälle att vänja sig vid strandskogsterrängen som vankades på Etapperna 3 och 5. De breda stigarna var lite väl sandiga för att ta sig fram på kryckor, men om man sprang bredvid i skogen så gick det rätt bra. Fullt med kineser som inte visste vart de skulle var det i skogen, och så skulle det även förbli de resterande dagarna.

På dagens andra besök på O-Ringenstaden lyckades vi äntligen att få nya MTB-starttider, och när vi väl kom till Kristianstad, checkat in på hotellet och burit in all bagage hade klockan hunnit bli ganska mycket. Vi gick en liten sväng till Lilla Torget för lite kvällsmat i form av varma snacks, sedan blev det läggdags.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Kristianstad, O-Ringen, orienteering, orientering, Toftaholm | Lämna en kommentar

OL-Festival Tirol, Dag 6 – Träning i Gschnitz

Publicerat den 10 juli, 2014 av kalledalheimer

Precis som dagen innan bestämde vi oss för att hålla till i samma dalgång hela dagen, med både orientering och lite annat. Den här gången blev det Gschnitzdalen som lämnar Wippdalen direkt vid Steinach och sträcker sig ca 12 kilometer i sydvästlig riktning. Vi åkte först till början på byn Gschnitz, sista byn i dalen, där ett träningspass nedanför fjällkyrkan St Magdalena väntade på oss:

Jag var mycket nyfiken på de små sänkorna som låg på rad vid kontrollerna 4-7 samt 17-21, och hur det skulle se ut i naturen. För det mesta såg det ut som erosionssänkor eller torra surdrag, och det var inte alltid såklart varför det var ritat som bruna punkter eller flera sänker. Men fin var skogen. Det röda området mellan kontrollerna 8 och 9 var lite spännande, det handlar om en “lavinfälla” som ska avleda de frekvent förekommande lavinerna från ortsdelen i Gschnitz som brukar drabbas av dem (ortsdelen syns också på kartan). Jag hittade senare en video hos hemsidan till företaget som hade byggt det på kommunens och delstatens uppdrag: http://erdbau-thanner.at/2014/01/02/video-dokumentation-gschnitz/ (kolla lite, jag sprang både uppe på krönet som tvärs över fällan).

Det gamla vanliga, våtklut och ombyte, sedan fortsatte vi genom hela Gschnitz (som sträckte ut sig på flera kilometer längs vägen) till dalslutet där vi parkerade bilen och sedan gav oss av på en liten vandring. Målet var Laponesalm, ungefär tre kilometer bort, och 200 meter högre upp. Fäboden är känt som utflyktsmål för barnfamiljer då det finns en asfalterad väg hela vägen upp, så det går att ta sig upp med barnvagn. Men också med MTB, vilket ibland var lite störande för de gående (även om jag kan se hur kul det måste vara att åka MTB där). Så vi släppte den asfalteradevägen så fort det var möjligt och gick på en smal, krånglig, men mycket roligare stig istället:

Till slut hade vi kommit till Laponesalm där det vankades lunch ocgh, ummm, glass:

Slutligen gav vi oss ner, men vid parkeringen väntade ytterligare en punkt på programmet – de ortsborna hade byggt ett mycket trevligt och välskött kvarnmuseum som vi besökte:

Det blev ingen middag den här dagen heller, fast det var vår sista kväll i Steinach. Vi packade redan lite, hade en lång och trevlig pratstund med hotellets ägare som berättade mycket om ekologisk skogsbruk (här har Sverige en hel del att lära av Österrike!), hur man gör landsbygden attraktiv för folk att bo kvar eller rent av flytta dit (även här…) och hur hon bröt fotledskapseln på precis samma parkering som vi hade tränat runt eftermiddagen på dagen innan.

Eftersom det blev ingen mer orientering på resan kommer här bara en kort sammanfattning. Vi åkte till Innsbruck nästa morgon, lämnade tillbaka hyrbilen och besökte sedan som hastigast gamla stan i Innsbruck. Men i och omkring Innsbruck finns det en hel del mer att upptäcka, och vi har osprungna kartor, så vi bör nog komma tillbaka. En varm tågresa till München, god bayersk mat i München, flyg till Arlanda, en stekhet tågresa i ett rullande järnvägsmuseum utan AC från Stockholm till Kristinehamn, bil hem.

Sammanfattningsvis var det här en ytterst trevlig resa. Tävlingarna var väldigt välorganiserade, kartorna mycket bra, människorna trevligare, maten och ölet bra – ja, vi har redan pratat om vi inte skulle åka även nästa år. Vi får väl se…

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Geschnitz, Innsbruck, OL-Festival Tirol, orienteering, orientering | Lämna en kommentar

OL-Festival, Dag 5 – träning i Obernberg

Publicerat den 10 juli, 2014 av kalledalheimer

Tävlingarna hade tagit slut, men inte vår semester, och vad gör man efter en dag med träning och tre dagars tävlande? Självklart, man fortsätter att träna! Lördagen vek vi helt åt området runt Obernberg. Där hade vi ju redan varit uppe vid sjön några dagar innan, och nu planerade vi två pass i området. Först ett svårt teknikpass uppe vid sjön, sedan en skogssprint nere vid parkering. Och så skulle det bli god mat, och, föga förvånansvärt, glass.

När vi kom till parkeringen vid byslutet i Obernberg öste regnet ner så att vi satt kvar en bra stund i bilen innan vi gav oss av på den branta vägen upp mot sjön. Där påbörjade vi den tuffa träningsbanan direkt som ledde runt sjön i starkt kuperad terräng för att komma tillbaka till den gamla nedlagda utflyktskrogen och sedan fortsätta en bit nedför backen, ungefär halvvägs ner till parkeringen. Jag missade två kontroller och hoppade över två till som i låg i kryckovänlig terräng, resten fick jag till bra. Träffade Tanja på vägen ner, Jan väntade redan vid bilen.

Vid bytte snabbt om, lite våtklut och så in på Gasthaus Waldesruh på lunch med rejäla portioner god österrikisk husmanskost. Ute hade vädret blivit sämre igen, vi väntade på att det skulle ljusna lite och begav oss sedan av på skogssprinten i området runt parkeringen. Dock tilltog regnet snabbt och tillsammans med vadpassagerna genom bäckarna blev vi blöta från alla håll. Men trots det var skogssprinten ett mycket roligt träningspass, lite annorlunda efter all storkuperad fjällskog hittills. Jag försökte att springa utan kryckor, med ortosen, men det hela slutade i stora öppna skavsår, tydligen är den inte gjort för att springa med 😦

Mera våtklut, mera ombyte, och så lämnade vi äntligen Obernbergerdalen för att stanna i Gries där man möter landsvägen och äta glass på Weisses Rössl (“Vita hästen”, det finns en mycket känd krog med samma namn i en österrikisk operett, den ligger dock i en annan delstat). Dagens glass såg ut så här:

Så mycket mer blev det inte den dagen, vi orkade inte ens att gå ut och äta på kvällen…

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Obernberg, Obernberger See, OL-Festival Tirol, orienteering, orientering | Lämna en kommentar

OL-Festival Tirol, Dag 4 – Medeldistans vid Maria Waldrast samt utflykt till Italien

Publicerat den 10 juli, 2014 av kalledalheimer

På tredje tävlingsdagen bjöd arrangörerna på något alldeles extra. Redan på väg dit märktes det – efter att ha svängt av landsvägen i Matrei, som ligger på 900 meters höjd i Wippdalen, norr om Steinach, fick vi snart passera en port där vi avkrävdes fem euro vägavgift (förståeligt, men tanke på hur jobbigt det borde vara att bygga och underhålla vägen), och sedan började vägen slingra sig uppför i många, många serpentiner. Inga vajerräcken fanns, och det gick brant nerför omedelbart bredvid vägens kant vid många ställen. Jag kan ju säga så här – det var inte alla i bilen som tyckte lika mycket om vägen…

Efter att ha klättrat 650m från Matrei kom vi förbi arenan, men fick fortsätta nästan 80 höjdmeter till parkeringen som låg direkt framför klostret Maria Waldrast:

Nu fick vi gå tillbaka ner till arenan som låg direkt vid Ochsenalm, en fäbod som även drivs som servering sommartid, på en stor äng. Vi har ju varit på storslagna arenor tidigare, bland annat vid Kaiserpfalz i Goslar på sprintfinalen på Veteran-VM 2012, men det här var ju mycket speciellt. Eftersom Ochsenalm är en levande fäbod gick det kossor överallt, mitt genom arenan, vid sista kontrollen, vissa var så pass nyfikna att de gav sig på några deltagares ryggsäckar, tacksamt nog drevs de bort av andra. Under själva loppet fick Jan till och med vänta med stämplingen vid en kontroll eftersom en ko stod rakt över enheten. Direkt bakom arenan gick det brant uppför och ovanför allt tronade Serles, ett berg på nästan 2400 m, som även kallas “Tirols högaltar”.

20140704 093521 20140704 093608 20140704 093803 20140704 093921 20140704 094255

Tävlingsbanorna var till en början ganska lätta och rörde sig mest i skogsområden som angränsade en mycket stor fjälläng. Ängen fick korsas flera gånger och var rejält blöt på sina håll. Sedan korsade man vägen och kom in i ett mycket detaljerat område. Här blev det direkt svårare, jag klarade mig dock ganska bra, bommade kanske 30 sekunder på en kontroll där jag hade missbedömt avståndet från rotvältan (stora rotvältor fanns alltid med på kartan, med ett grönt kryss). Dock blev det också mycket mera kuperat här, och tillsammans med den tunna luften blev avslutningen ganska jobbigt. De flesta banor hade sina sista två-tre kontroller inom synhåll från arenan på vid träd eller stenar på den jättestora ängen vid Ochsenalm så att man kunde se löparna ett bra tag hur de navigerade mellan kossorna innan de gick i mål. Målportalen på bilden hade förresten blåst omkull och plockats bort när jag stämplade vid sista kontrollen, vilket förvånade mig först när jag höll utkik efter den. Den så-kallade “Föhn”-vinden, en varm vind som kommer upp från alpernas sydsida blåste delvis ganska hårt.

Ochsenalm-krögaren gjorde nog sitt livs affär, tror inte att det är så värst många vandrare som kommer upp hit varje dag, men nu var det i stort sett varje orienterare som köpte något. Det blev snart slut på det mesta, men vi fick i alla fall några korvar och lite (alkoholfritt, det skulle ju köras nerför berget också) öl, som vi avnjöt i solen på verandan framför fäboden:

20140704 120524 20140704 120849

Sedan var det dags för prisutdelning efter tre dagars tävlande, vi kammade dock hem noll, jag själv fick inte ens något sammanlagt resultat eftersom jag hade tävlat i olika klasser. Men vyn fortsatte att vara lika storslagen allt väl. Efter hemresa till hotellet, dusch och lite vila (det hjälpte inte att jag pekade flera gånger på min “Nu är det färdigmesat”-tröja, familjen krävde vila) gav vi oss av söderut för en liten upptäcktsresa till Italien. Vi använde oss av landsvägen, passerade Brennerpasset på 1390 meters höjd, såg hur den gamla tullbyggnaden hade konverterats till köpcentrum (heja Europa!), och fortsatte sedan nerför genom spektakulär natur i Eisackdalen i Sydtirol, alla skyltar tvåspråkiga tyska/italienska. Vi passerade Sterzing/Vipiteno där jag hade varit på bykalas 1989 och kom så småningom till den lite större orten Brixen/Bressanone. Här parkerade vi bilen och gick genom de trevliga små gränderna på gamla stan. Vi lade några glassställen på minnet medan vi gick, gick ett varv runt domkyrkan, och satte oss slutligen ner i ett glasscafé direkt vid domplatsen, med utsikt över domkyrkan. Glassen var helt okej, men inget nämnvärt, men vi hade upptäckt ett annat ställe några hundra meter bort som jag hade läst om på nätet, ett litet hål i väggen som skulle ha mycket god glass (dock inga sittplatser). Så efter glasscaféet gick vi även dit och åt en glass till, gåendes. Den här glassen höll riktigt hög klass, synd bara att man inte kunde sitta där.

Så småningom tog vi oss tillbaka till bilen och vände hemåt, den här gången på motorvägen. Under tiden hade kvartsfinalen Tyskland mot Frankrike börjat, och eftersom vi inte kunde få in någon österrikisk radiostation lyssnade vi på den på italiensk radio, på italienska, gick förvånansvärt bra (att lyssna på fotboll på italienska, att det skulle gå bra för det tyska fotbollslandslaget var ju självklart…). Ungefär vid halvtid var vi tillbaka i Steinach och kunde se andra halvleken på storskärm i hotellobbyn.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Bressanone, Brixen, hög höjd, Maria Waldrast, OL-Festival Tirol, orienteering, orientering, Sydtirol | Lämna en kommentar

OL-Festival Tirol, Dag 3 – Långdistans i Igls

Publicerat den 8 juli, 2014 av kalledalheimer

Tredje dagen, andra deltävlingen, den här gången en långdistans runt Igls, i direktkontakt med backen som användes för störtloppen på vinter-OS 1964 och 1976. Det lovade, wait for it, kupering, och så blev det också. Arenan var förlagd till parkeringen till Patscherkoflbanan, gondolbanan upp till berget Patscherkofl, och medan vi satt och väntade åkte gondolerna fram och tillbaka över våra huvuden.

I kön till starten (det fanns en kö per bana, startmellanrum två minuter) hade jag ett trevligt samtal med en äldre herre från Brasilien som varje sommar kommer till Europa för att orientera, samt en schweizare som aldrig hade varit på O-Ringen, jag tipsade såklart om 2017.

Jag bommade direkt efter starten. Jag skulle ha gjort en nästan 180 graders vändning vid startpunkten, och det var jag inte förberett på. Det förvirrade mig så pass mycket att jag inte såg den breda vägen längs med golfplatsen och sprang genom ett grönområde istället. Oh well. Resten gick sedan jättebra, alla andra kontroller spikade, och, som jag tror, ett smart vägval på långsträckan. Man kunde ha sprungit över berget, och det var klart kortare, men jag valde att springa hela vägen ner till byn Igls, genom arenan, ut på andra sidan byn, och in i skogen igen. På så vis hade jag ca 1200m asfalt vilket möjliggjorde mycket snabbare kryckhopp.

Tanja och Jan hade samma bana; Jan bommade tyvärr stort på den ena långsträckan och hamnade ca tio höjdkurvor för långt uppe i backen som han fick springa ner igen. Tanja klarade sig bra, om än lite långsammare än Jan.

Efter tävlingen gick vi ner till ett glasscafé i byn som vi hade sett från bilen på vägen till tävlingen och fyllde på kolhydrat- och fettdepåerna:

Eftersom vi ändå redan stod på deras parkering och vi ville åka upp på något berg ändå tog vi tillfället i akt och åkte sedan med Patscherkoflbanan upp till bergstationen på 1900 meters höjd, fortfarande 300 höjdmeter nedanför toppen. Det gick en bekväm väg upp dit, men den orkade vi inte med (speciellt inte jag på kryckor), så vi gick bara runt lite, njöt av den fantastiska utsikten över Innsbruck, Inndalen och Stubaidalen, och åt och drack sedan lite mera – den här gången en Brettljause, en träskiva med olika lokalt producerade smörgåspålägg och ostar på, som man får med en brödkorg till.

På vägen hem till Steinach måste vi ha tagit fel avtagsvägen och hamnade på en väldig smal, väldig krokig väg på östra sidan Wippdalen (som vi lärde oss härstammade den vägen från romartiden, alla som ville komma över alperna fick ju ta sig genom Wippdalen). Men vi hade ju semester, och det var ett trevligt äventyr, till och med när vi fick stanna vid ett vägarbete, där fick vi en trevlig pratstund med flaggvakten (som dock på grund av sin utpräglad dialekt var lite svår att förstå i början). Vägen ledde oss så småningom till Matrei vid stora landsvägen, där vi stannade en liten stund för att utforska våra alternativ för middagen. Vi beslöt att det skulle bli Gasthof Zum Lamm som såg ut att hålla högst klass, fortsatte, med ytterligare en liten, fast den här gången avsiktlig, sväng till de mycket avlägsna småbyarna Mauers und Tienzien, till hotellet, duschade, och åkte tillbaka till Matri för att avnjuta en utsökt (om än ganska dyr) middag (vi sitter med filtar på bilden för att det blev ganska kallt senare om kvällen, efter en mycket varm dag), här fick jag också äntligen den efterlängtade Kaiserschmarrn till efterrätt:

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

OL-Festival Tirol 2014 – Dag 2

Publicerat den 7 juli, 2014 av kalledalheimer

Vi började dagen med att gå till turistbyrån i Steinach, tillika tävlingsadministrationen, och mycket riktigt fanns vårt kartpaket där.

IMG_20140702_101710 Lite inköp av vatten och frukt, och vi kunde ge oss av söderut. Vi hade bestämt oss att springa en teknikträning runt Obernberger See, en sjö ungefär en mil söder om Steinach, men mycket högre upp i bergen. Tanken var, med tanke på första tävlingen samma kväll, att det skulle vara en mycket teknisk träning med korta banor, vi hade inte för avsikt att springa mycket. Och det visade sig att vi inte kunde heller, för här var det riktigt stark kupering. Steinach ligger på ca 1000m, och redan vid parkeringen vid vägs ände sydväst om Obernberg hade vi klättrat upp till 1439m, det var ingen lätt uppgift för var undermotoriserade hyrbil, en Opel Zafira. Men parkeringen fanns inte ens med på den kartan, för att komma till startpunkten som låg direkt vid Obernberger See, fick vi gå 1,5 km och klättra hela 155m, delvis mycket brant (det syns dåligt på bilden hur brant det egentligen var, precis som på Tour de Ski, hehe).

Men vi blev belönade med otroligt vackra vyer, både på bergstopparna omkring, över bergsängarna, och Obernberger See med sitt nästan gröna glaciärvatten.

Vi hade lite olika banor med olika banlängder och svårighetsgrader och sprang iväg. Jag hade precis innan resan fått en ortos, en sorts stödapparat för det skadade knäet, som gör att jag kan i alla fall gå någorlunda bra, och är underlaget mycket mjukt, även springa lite grann, speciellt uppför. Med ortosen ser jag ut som Arnold Schwarzenegger i Robocop. Eller mitt knä ser ut så i alla fall, det finns fortfarande lite skillnader när det gäller magrutorna. Det visade sig dock att Tanja och jag hade ganska liknande banor, vi träffades mycket i skogen. Min bana var bara 1500m, men det tog ändå 42 minuter på grund av kuperingen (från startpunkten till 8:e kontrollen som var den som låg högst upp var det ytterligare 88m höjdskillnad, kontrollen låg på 1682m, och därmed ingår jag nu i Mile High Club, klubben som bara har orienterare som medlemmar som har tagit kontroller som ligger på över 1609m).

8:e kontrollen, mellan höjden och punkthöjden, 1682 h.ö.h.

Vi hade tänkt att springa en slinga till, men mycket tid hade gått, och vi hade kommit överens om att träffas vid parkeringen klockan ett, så vi gick och sprang den branta körvägen tillbaka till parkeringen. Fina utsikter hela vägen, och skogen var så underbar att orientera i, omväxlande, men aldrig riktigt besvärlig (om man bortser från kuperingen) att det känns nästan som om någon hade använt mycket pengar och designat och byggt “den perfekta orienteringsskogen”. Funkar för mig. Och så verkar det som om “kupering” kommer vara det mest använda ordet i min blogg…

Efter lite provisoriskt ombyte på parkeringen uppsökte vi så gästgiveriet Waldesruh (“Skogslugnet”, knappast tänkbar att en restaurang i Sverige skulle heta så, men mycket vanligt i Tyskland och Österrike) som ligger direkt vid parkeringen och som visade sig vara precis den sortens gammaldags utflyktsrestaurang som jag hade sett fram emot. Vi åt enkel, men ytterst god, lokal mat, bl a Frittatensuppe, som är en sorts bouillon med småskurna pannkakorna i, och så äppelkaka med vaniljglass till efterrätt.

Men då var det också redan dags att åka tillbaka norrut, först ut från Obernbergerdalen till Wipptal och så genom Steinach och Matrei för att komma till Fulpmes, en bergsby två mil sydöst om Innsbruck där första tävlingen, en sprint, skulle gå.

Tyvärr hade det börjat regna mer och mer, och när vi hade installerat oss vid arenan som var förlagt i en klätterpark i skogen utanför Fulpmes med anslutande utflyktsrestaurang, var det full regn på gång. Men sådant stör ju inte en orienterare, så vi gav oss av till starten som låg på en liten äng inne i Fulpmes. Det var fria starttider, men man fick hålla en minuts avstånd mellan löpare på samma bana. Banan var i en början klurig med en massa små gränder och opasserbara murar där jag lyckades bomma ettan med säkert en minut, sedan lite lättare, men hela tiden med avsevärd kupering. Eftersom det var hårt underlag rakt igenom gick det bra att springa med kryckorna, och jag fick en tid på dryga 26 minuter på min bana på 2,1 km till slut. När jag skriver det här vet jag inte än vilket resultat det gav, men jag hade i alla några stycken bakom mig i M40. Tanja och Jan gjorde i stort sett felfria lopp, och Jan låg tvåa i M18 när vi gick därifrån (uppdatering: han kom fyra till slut, av 13 deltagare). Innan vi gick drack vi dock te i caféet, då vi var rejält nedfrusna, och då mötte vi också ett trevligt par från Sala OK, överhuvudtaget är det mycket svenskar och norrmän här (och så såg jag några tjecker, belgare, schweizare, tyskar och letter).

Det är inte lätt att hänga en stor mängd blöta orienteringskläder på tork i ett hotellrum, men när vi hade så när som lyckats med det drog vi i alla fall till hotellet Zur Post tvärs över gatan i Steinach för att äta en enkel middag, såklart med österrikisk efterrätt och planering av framtida träningspass.

Redan nu, efter två dagar, kan man säga att allt är mycket välorganiserat, kartorna är mycket bra, och terrängen är helt fantastisk. Trevliga människor (förutom västmanlänningarna mötte jag ett gäng engelska soldater som är stationerade i Paderborn i nordvästra Tyskland och som har bildat en regimentsorienteringsklubb “Tiger Orienteers”).

I morgon blir det långdistans just söder om Innsbruck i Igls, där de alpina tävlingarna gick när OS hölls i Innsbruck 1976. Att tävla i en alpin skidanläggning talar väl för att det kommer att bli – wait for it – mycket kupering. Och så ska temperaturen över natten stiga från de 11 grader vi har nu till hela 27 grader. Vi får väl se.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Fulpmes, Obernberger See, OL-Festival Tirol, orienteering, orientering, Steinach | Lämna en kommentar

OL-Festival Tirol, Dag 1

Publicerat den 7 juli, 2014 av kalledalheimer

Dock först – lite Dag 0. Bil till Kristinehamn, vi hade bråttom till tåget, fast ändå inte, för tåget skulle ha 1,5 timmes försening. Men man kan alltid lita på SJ, tåget som skulle ha gått till Stockholm tidigare hade 2 timmars försening, så med det hann vi, och vi kom till hotellet på Arlanda bara en halv timme senare än planerad, vilket gjorde att vi kunde se andra halvleken samt förlängningen av matchen Tyskland mot Algeriet.

Nästa morgon – dag 1: Resesällskapet står redo på Arlanda (svarta väskan under röda väskan innehåller orienteringsryggsäckarna, vi har lärt oss på tidigare resor att det inte är någon bra idé att checka in ryggsäckarna för sig):

Flyg till München och EuroCity till Innsbruck.

Lite krånglig hyrbilsuthämtning, men sedan är vi på väg på Brennermotorvägen till Steinach som ligger tre mil söder om Innsbruck mitt i Wippdalen, halvvägs mellan Innsbruck och Brennerpasset.

Framme vid hotellet vet man ingenting om kartpaketet som vi hade beställt, men det löser sig, vi ska få det nästa morgon, och så länge får vi hålla tillgodo med Naturpasset som finns bara några minuter ifrån hotellet. När vi ser kartan tänker vi omedelbart, ”Va? Bara 25 kontroller, och så pass nära varandra? Vi tar allihopa före middagen.” Men för första gången får vi lära oss vad det innebär om det är många höjdkurvor tätt inpå varandra. I teorin vet man ju, men det är annorlunda när man faktiskt ska uppför backen. Vi hinner till slut med 16 av kontrollerna, sedan är det dags att dra hem till hotellet för att inte missa middagen. Förresten så heter de fasta kontrollerna ”Fixpostennetz” på österrikisk tyska, och består av permanenta stolpar med klurigt infogade stiftklämmor. På vägen tillbaka får vi en fin vy på Brennermotorvägens bro över Gschnitzdalen, motorvägen löper högt uppe i dalen längs västra kanten och består av massvis sådana hisnande broar. Den är del av E45:an, så på sätt och vis känner man sig som hemma.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Innsbruck, OL-Festival, orienteering, orientering, Steinach, Tirol | 1 kommentar

Då var säsongen igång

Publicerat den 17 april, 2014 av kalledalheimer

Nu börjar det röra på sig. Jag har genomfört IK Vikings OKs första träning för året, en kompassträning i Vågbacken där vi för första gången även hade en MTB-bana, och så var jag med som ledare på Dejelägret, ett traditionellt vårläger för de värmländska ungdomarna – ett drygt sexiotal var med, varav sju vikingar som Per-Martin och jag var ledare för. Äventyrsbana, badtävlingar, innebandy, OL-övning och så den avslutande stafetten gjorde att alla var rejält trötta efteråt, men än en gång kunde jag konstatera hur ytterst skötsamma orienteringsungdomar är.

Tidigare hade Kylklampen, den värmländska vintercupen, avslutats, då jag vann Prova På-banan i finalen när alla andra bommade bort sig uppe på Duvenäshöjden och jag kunde halta i målet helt ensam. Och så var vi på Tibrotrippeln, alltid trevligt, med ett bra ungdomsupplägg i år med jaktstart på arenan sista dagen. Vi bodde i Karlsborg som vi brukar göra, åt god mat och hade besökte lite Götakanalslussar. Tim gjorde en kanonbra långdistans på lördagen där han kom på 14:e plats av över 30 deltagare. Jan blandade riktigt bra sträckor med större lite onödiga bommar, började jaktstarten mycket bra då han sprang ikapp flera tidigare startande, men bommande sedan bort sig i ett grönområde. Själv vann jag ÖM1 alla tre dagar, man undrar ju lite vad alla andra håller på med… Det är bra att det inte syns i resultatlistan att jag har haltat runt på kryckor, det hade nog varit lite pinsamt för de andra deltagarna 🙂

Men nu – väskorna är packade och om bara en timme ska vi åka iväg till Gardermoen för att flyga till Storbritannien och JK2014. Vi hörs från fish&chips-landet!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Dejelägret, orienteering, orientering | Lämna en kommentar

Träningsläger i Åhus och Pan-Våren

Publicerat den 29 mars, 2014 av kalledalheimer

Jag hade sett en annons i Skogssport om träningspaket i Åhus. Mycket spännande såg det ut, och O-Ringen-relevant var det. Det skulle vara sportlov. Det fanns ändå knappt någon snö att åka skidor på. Så mitt under sportlovsveckan bytte vi idrott och satte igång med orienteringssäsongen.

Efter att Tim tidigare hade åkt Kortvasan (i blötsnö och regn), så blev det på sportlovstisdagen en tur till Mora till, den här gången med Jan som åkte Halvvasan. Mycket bättre väder, bra tid, och direkt efteråt åkte vi hem, slängde in en massa tvätt i tvättmaskinen och började packa orienteringsryggsäckarna. Mycket tidigt på onsdag morgon åkte vi så tillsammans med Benoit och Jelena mot Skåne. Jag hade tryckt upp tröjar med ”Nu är det färdigmesat!” på, ifall att någon skulle försöka dra sig ur det digra träningsprogrammet. (Jag går fortfarande på kryckor, och är således bara tränare, då är det lätt att planera många pass :-)).

Eftersom Tim hade åkt till farfar i Tyskland fick jag göra en liten avstickare till Kastrup och hämta upp honom där. Men direkt efter ankomsten på Hotell Åhusstrand där vi hade hyrt en stuga drog vi iväg igen, mot Äspet söder om Åhus där det blev ett nattstafettpass. Nu kommer vi ju antagligen aldrig att ha ett tiomilalag, men tränat för det har vi alla fall.

Nästa morgonen efter frukosten gjorde vi först en kortare matsmältningspromenad på den långa sjöbryggan i Åhus och längs stranden innan vi åkte till Degeberga för backintervaller. Mycket intressant terräng, ganska litet området, mest gräs, mycket kuperat. Jag hade satt mig på den högsta kullen tillsammans med vår Golden Retriever Kaspar, och kunde följa de andra som om vi hade GPS-tracking.

Lite våtklut i bilen, och så in till Degebergas centrum för att söka upp Ekströms café. Ytterligare ett delmål med den här resan var ju att undersöka olika matställen inför O-Ringen. Och visst var det bra här, mycket goda smörgåsar framför allt.

Tillbaka på småvägar till Åhus, kort vila i stugan, lite geocaching, och så iväg igen på nästa pass, den här gången till Kronoskogen omedelbart söder om Åhus. Här väntade oss en mycket rolig kontrollplockningsövning, hela 78 kontroller med ganska kort avstånd dem emellan (inte mer än 150m i snitt), syftet var att behålla fokus och att planera utgången från kontrollen redan vid ingången, det hela i fin tallskog med mycket kupering, mycket brunbild. Ingen av oss hann med alla kontroller, men vi sprang ändå tills det hade blivit för mörkt för att läsa kartan.

Egentligen var tanken att vi skulle åka till stugan, äta middag, smälta maten, och sedan bege oss ut på en nattövning, men vi insåg snabbt att det inte skulle bli något träningspass om vi hade gett paltkoman en chans. Och eftersom det ju var färdigmesat så drog i alla fall vi pojkar ut igen för att springa en nattbana i en strandskogsliknande terräng som angränsade till området där vi skulle springa Pan-Vårens natttävling kvällen efter.

Eftersom det var tävling på fredagskvällen tog vi det lite lugnare på fredagen och sprang bara ett träningspass, en mycket intressant multi-teknik-bana på Ryssbergets sydvästra sluttning, alltså omedelbart angränsande till två O-Ringen-etapper. Många stenmurar blev det, och visst underlättar de orienteringen, men inte alls löpningen (och det än mindre när man bara haltar runt på kryckor).

Efter genomförd övning frågade vi Foursquare om det fanns något bra matställe i närheten, och visst hittade vi något lovande – en femtiotals-diner bara några kilometer därifrån i Bromölla. Så dit drog vi, åt, och fortsatte tillbaka mot Åhus.

På vägen dit passerade vi Rinkaby, jag såg en skylt längs vägen, orsakade nästan en trafikolycka med min hårda inbromsning, men det här bör ju undersökas – ”Minas chokladstudio”. Det visade sig vara ett mycket trevligt café i en gammal timmerstuga där allt var chokladbaserad, till och med kaffet och teet var smaksatt med choklad, och det var inte vilken choklad som helst. Men vi drack ju varm choklad ändå, som det fanns inte mindre än tio att välja av. Och så ytterst goda chokladfyllda semlor. Och chokladpraliner. Och och och. Det skulle visa sig senare att de kommer att erbjuda ”chokladfrukost” under O-Ringen-lördagarna, självklart har vi bokat bord!

Vad bra att vi tränar så mycket så att vi har råd med så mycket choklad!

Sedan blev det lite vila och lite mat och lite geocaching innan det var dags för årets första tävling (om man inte räknar Kylklampen såklart) – Pan-Vårens natttävling. Arenan var direkt framför vårt hotell, det var ju mycket bekvämt… Jag gick runt på ÖM2 som gick mest kors och tvärs på en skogsklädd campingplats, sedan lite i sanddynerna längs havet och lyckades komma någonstans mitt i fältet. Jan var sliten efter all träning, men Tim var första ”riktiga” (efter två försök på Älgdrevet i höstas) tävling i H14 det här var gjorde mycket bra ifrån sig, hamnade mitt i fältet han med. Tanja slog till med en top 10-placering i ÖM5.

En snabb smörgås, och så sängläggning, för nästa morgon fick vi tidigt dra iväg mot Furuboda där dagens medeldistans skulle hållas. Arenan var vid kursgården där, och banor gick runt i strandskogen och dynorna på sommarstugeområdet där. Låter enkelt, men var det inte alls, då alla höjder såg precis likadana ut. Bra träning inför O-Ringen, en O-Ringen-etapp kommer att gå omedelbart söder om detta område. För Jan gick det mycket bättre, Tim och Tanja gjorde ännu ett bra lopp – och jag kom på 2:a plats av 13 deltagande i ÖM1, fast jag haltade runt på kryckor. Vet inte vad de andra höll på med, men så har jag också utvecklat en sorts ”tvåans växel” som ger mig bra fart uppför.

Tillbaka till stugan, snabb dusch, och så in i bilen för att ta oss till Rinkaby igen, vi skulle ha en halv timme kvar på chokladcaféet innan de skulle stänga för dagen, och då tvekar man ju inte! Blev mera varm choklad och mera chokladfyllda semlor.

På kvällen skulle det bli OL-supé på hotellet, men än fanns det några timmar dagsljus kvar, och eftersom det var färdigmesat så drog Jan, Benoit, Jelena och jag till Kjugekull för en kartpromenad i den mycket spännande, väldigt kontinentala, blockterrängen.

Lördagskvällen såg en OL-supé på hotellet, var kanske inte det häftigaste jag har varit med på, men vi fick i alla fall lyssna till en banläggare och en arenachef på en av årets O-Ringen-etapper.

Söndagens långdistans gick även den vid Furuboda, men alla banor rörde sig nu längre norrut, alla utom mig hade även några slingor på andra sidan älven i ett helt obebyggd område, men med annars samma vegetation och terräng. Jag lyckades med konststycket att bomma 2 minuter på min vita bana (pinsamt…), men hann också med att hjälpa två ungdomar, en äldre dam samt en yngre dam (Kommer alla till mig för att jag ser så förtroendeingivande ut? Eller kunnig? Eller för att det går så långsamt att det är lätt att fråga mig något?) Jag blev dock under 30 minuter och kom 2:a av tre. Den här dagen ville det sig inte riktigt för Tim, många bommar och ett ofokuserat lopp, medan Tanja och Jan lyckades med två hyfsat bra lopp. Tyvärr så började det regna innan alla hade kommit i mål, men vi hade ju inte gjort PreO-Prova-På-banan än som också erbjöds, och det kunde vi ju inte låta bli (ni som aldrig har provat på PreO, gör det när tillfälle erbjuds, det är ypperlig kartläsningsträning), så Tim och jag gav oss ut i terrängen och lyckades lösa 9 av 10 uppgifter rätt.

Nu återstod det bara att utrymma stugan och bege oss på den 65 mil långa hemresan. Men på vägen till Kristianstad gjorde vi en liten sväng förbi Norra Åsum i förhoppningen att kunne se fälten som ska bli O-Ringenstaden i år. Vi hittade ett som vi misstänkte kunde vara rätt, men inga skyltar eller installationer bekräftade.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt Åhus, O-Ringen, orienteering, orientering, Pan-Våren | 2 kommentarer

Säsongsplanering 2014 (och lite tillbakablick 2013)

Publicerat den 23 mars, 2014 av kalledalheimer

Idag gick sista skidskyttetävlingen på TV (tack Carl Johan och Björn för alla de åren!), jag har sommarvallat skidorna, och kört första passet på cykel (backen från Skålviken upp mot Åsmyren är inte att leka med, det märker man inte när man kör bil, konstigt nog). Så visst har sommarsäsongen börjat nu. Och den kommer att ha idel orienteringshöjdpunkter för oss, i alla fall enligt planeringen. Så här ser det ut:

Första resan, som redan har avverkats när jag skriver det här, gick till Åhus i Skåne för ett träningsläger och Pan-Våren-tävlingarna. Den skriver jag om separat.
Barnen och jag ska springa Tibrotrippeln igen! Jag gillade terrängen däromkring skarpt när vi sprang där för två år sedan, och så gillade vi Karlsborg där vi bodde. Det kommer vi även att göra i år, fast på ett annat hotell – Kanalhotellet var fullt bokat av danskar som de sa – orienterare får man förmoda.
Till påsk blir det den första långresan, hela familjen åker på JK (Jan Kjällström Festival of Orienteering) som i år går i Wales. Vi kommer att bo i Newport och springa på orter med så häftiga namn som Merthyr Tydfil och Pwll Du (och vi tränar redan på walisiskt uttal).
Bara några dagar efter vi har kommit hem från Wales blir det en vända till Degerfors/Karlskoga för den värmländska tävlingspremiären med traditionsenlig ungdomsledarkonferens och Boda Borg-besök.
I slutet på maj åker hela familjen till Mora för tävlingshelgen i Läde. Som vid För-EM 2011 kommer vi att bo på Moraparkens hotell, trevligt ställe direkt vid Österdalälven med ypperliga idrottsmöjligheter.
I början på juli testar vi något nytt, ett land som vi hittills inte har orienterat i. Tanja, Jan och jag kommer att åka till Österrike, närmare bestämt till Steinach i Tyrol, för TyrOL Orienteering Festival. Det blir tävlingar på förmiddagen, lite turism och mycket österrikiska bakelser på eftermiddagen, och ännu mera österrikisk mat (som jag gillar mycket) och österrikisk öl på kvällen varje dag. Direkt därefter går ju VM i norra Italien, och det var jag ju också lite sugen på, men tyvärr, det blir inte av.
Sedan är vi hemma några veckor innan vi ger oss av allihopa till O-Ringen i Skåne. Fast vi kommer att bo i Blekinge, i Sölvesborg, där vi har hyrt en stuga nästan direkt vid havet. Således lite längre bort från O-Ringenstaden än de senaste två åren, men det får nog gå. Blir kanske lite mer semester på det viset.
Sedan är vi hemma några dagar innan barnen och jag åker till Färöarna för att tävla i de nordatlantiska mästerskapen. Dit har jag velat åka länge, mycket roligt att det nu blir av.
Och så blir det säkert ett och annat till. Vi sneglar lite på 3+3 i Sälen, på Tre Skåningar och en Dansk, på London City Race igen, och så blir det antagligen den vanliga resan till Daladubbeln också. Plus alla trevliga tävlingar på hemmaplan!

Precis som 2012 kom mitt bloggande av sig mitt under brinnande O-Ringen (jag skyller på utmattning). Och precis som då låter jag andra hälften av 2013 passera med en snabbgenomgång av lite höjdpunkter.

Bland det roligaste vi har gjort i orienteringsväg var när barnen och jag for till London för att springa en Ultrasprint (med labyrinth mitt på banan!) i Victoria Park samt London City Race. Cityracet var häftigt, det började med att man fick åka tunnelbana (Dockland Light Railways närmare bestämt) från målet till starten, nummerlappen var biljetten; sedan starten mitt bland bankhöghusen i Canary Wharf, efter ett tag kom man ut i ett medelklassbostadsområde, sedan genom ett större grönområde, en bra bit längs Themsefloden (med en kontroll på stranden vid tidsvattengränsen), några bostadsområden till, och till slut genom en liten park med bra utsikt över Maritime Greenwich, observatoriet samt Cutty Sark.
U10Mila var även den en häftig upplevelse, även om det dröjde flera veckor innan vi visste vilken placering kombinationslaget Kil/Lusten/Viking hade fått…
Tim gjorde succé på DM-helgerna. DM-guld i Medel och Natt, silver i Lång, brons i stafett. Endast i sprint blev det ingen medalj (”du borde ha sagt till mig att det var DM det med, då hade jag ansträngt mig mera”). Även Jan tog guld på natten, silver på medel, och sprang i Vikings första H21-lag på många år på stafetten.
Inte direkt orientering, men med idel orienterare i vårt lag deltog vi i den första upplagan av Frykstafetten – Tanja sprang första löpsträckan, sedan paddlade Jan och Benoit över Fryken, Elsa cyklade, sedan simmade jag över Frykens södra vik, en simsträcka på 650m, och lite av en nära-döden-upplevelse, och Tim avslutade med löpning uppför slalombacken.
Benoit, Jan och jag har byggt en radiokontroll, baserad på en Raspberry Pi kopplas den till en SI-Master och skickar sedan textmeddelanden via mobilnätet till en mottagarenhet som visar resultaten på en skärm kopplad till den. Kul hårdvarupyssel, lite programmering, mycket tester, och så kom den till slut till användning på Klarälvskavlen.
Vi var otroligt många vikingar på Värmlandsserien, jag kommer inte ihåg exakt, men kan det ha varit 50 stycken? Helt fantastiskt, och så höll vi oss också i ”elitserien”.
Kändiskänning: Ni kommer kanske ihåg att jag hängde i typ 200m på Peter Öberg på Lesjöforsmixen 2012. I år blev det ännu ett snäpp häftigare när HAN dök upp på Lesjöforsmixen – Thierry Gueorgiou sprang H21, och det gjorde såklart att vi var många gubbar som egentligen inte hade någonting att göra i den klassen, men sprang den ändå. Jag såg Thierry passera i skogen, fick en förkylning av fartvinden, men nådde med nöd och näppe mitt mål – att på minst en sträcka ha mindre än det tredubbla av hans sträcktid. Och jag fixade det, på spurtsträckan… I damklassen var Annika Billstam med, och Öbergerna var där även i år (och det var de sedan även på vår alldeles egen tävling Klarälvskavlen). Sedan på Älgdrevet några veckor senare, stämplade jag samtidigt med en viss Olav Lundanes ute i skogen. Jag blev impad. Han, får man förmoda, blev det inte.