Om att vara beroende

Publicerat den 11 april, 2013 av kalledalheimer

Jag var lite orolig inför säsongen. Visserligen skulle det bli roligt, men skulle magin vara kvar? Men det fanns ingenting att oroa sig för. Den är kvar. Och efter tio sprungna tävlingar i år och de första två klubbträningarna kan jag konstatera: Orienteringen är roligare än någonsin. Att det ens var möjligt. Jag tror jag har blivit beroende av orientering. Jag knarkar orientering. Och som så många andra knarkare måste jag höja doseringen hela tiden.

Det kommer rapporter om att det ligger en massa snö kvar i Karlskoga där vi ska ha värmlandspremiären om nio dagar. Att folk funderar på att ställa in, att arrangörerna erbjuder att få anmälningsavgiften tillbaka. Vid middagsbordet hemma:

D40-makan: Men vi åker väl?
Jag: (Glor oförstående.)
D40-makan: Det trodde jag väl.

Visst är det bättre med orientering utan spårsnö, men hellre orientering med spårsnö än ingen orientering alls. Och nu lär det ju bli varmt, så vi får väl hoppas att det inte blir så farligt.

Jag har bestämt mig att ha en ny mantra den här säsongen. Fjolårets mantra hade jag lånat utav Helena Ekholm (född Jonsson): ”Jag är bra på det här!” brukade hon säga till sig själv när hon kom in på vallen för stående skjutning. Årets mantra lånar jag utav Blixten McQueen: ”Fart! Jag är fart!” Och att hållen farten uppe så mycket jag orkar är just det jag ska fokusera på i år.

Vi hörs, kära läsare! Eller ses, i en skog någonstans.

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Rule Britannia

Publicerat den 7 april, 2013 av kalledalheimer

Semestern i England är slut, jag är tillbaka vid skrivbordet i Hagfors. Riktigt rolig orientering bjöd man på ”Jan Kjellström Festival of Orienteering” i och omkring Reading i Berkshire väster om London.

Resan gick med bil till Landvetter, 12 stycken baggage hade vi (man behöver mycket när man ska både orientera, vara ute i snålblåsten, och vara fin, utan att kunna tvätta…), men till slut fick vi med alltihop, fick allt in i hyrbilen, körde på fel sida vägen från Heathrow till Wokingham där vi bodde på St Anne’s Manor.

Vi hade en ganska lugn start på Långfredagen med bad i den fina hotellpoolen, lång hotellfrukost, sedan tog vi bilen till Whiteknights campus, ett stort grönområde som Readings universitet ligger i. På grund av mycket trafik på motorvägen kom vi dit ganska sent, men hann hämta ut våra Emit-brickor och nummerlappor, träna lite på att stämpla med Emit-brickor, och sedan var det redan dags för start. Solen sken, men det blåste småkallt och det var bara några få plusgrader (och så skulle det förbli resten av resan). Så småningom träffade vi även många av de andra värmlänningarna i Kils OK och Lustens OK.

Resten av familjen var redan ute på banan när det var dags för min start. Jag var så övertänt att jag var först till startpunkten (har aldrig hänt mig förut, annars brukar jag redan ha tappat klungan då) och sedan sprang jag direkt förbi ettan, så att en sträcka på 150m tog mig nästan 2,5 minuter. Sedan gick det bättre utan några bommar och väl även utan vägvalsmissar. Jag sprang på bra (tyckte jag) ungefär dryga hälften av banan, sedan blev jag trött och efter ett tag sprang Jonas Uller i hög fart förbi mig. Jag orkade inte hänga på honom, och blev till slut 55:a av 61 startande med en tid på nästan 24 minuter på en bana på 2,2 km (den minimala löpvägen var dock mycket längre, jag sprang nästan 4 km). Tyvärr hörde jag direkt vid målgången att Jan och Tim både hade stämplat fel, vid samma kontroll dessutom, deras kontroll hade suttit några meter bort. Det var många kontroller som satt väldigt tätt inpå varandra, tätare än vad som är tillåtet i Sverige, men de kanske har andra regler i Storbritannien. Jag hade också stämplat vid fel kontroll två gånger, men märkte det varje gång i sista minuten och kunde leta upp rätt kontroll – första gången var den bara 5m bort, andra gången var det trädet bredvid, två kontroller med ”särpräglat träd” som kontrollföremål bara 15 meter ifrån varandra. Tanja gick det däremot bra för, hon blev trea av fem deltagande värmländskor.

Vi stannade kvar en stund och hejade på de andra värmlänningarna, åt en smörgås i universitetscafeterian, sedan packade vi ner allt och gick till bilen – tre gånger för att vissa hade glömt sina skor. Därefter åkte vi till stationen i Reading för att äta glass på Tutti Frutti, ett av de bästa glasscafeerna jag någonsin har varit på. Inte så mycket för presentationen, den har jag sett bättre, men glassarna är otroligt goda, och personalen där är så fantastiskt trevligt, vem man än möter vid vilken tid på dagen som helst.

Därefter tog vi lite småvägar tillbaka till Wokingham, och för att det inte var nog med motion än fortsatte vi med ett gympass (och mera bad) innan vi gav oss iväg till The Three Frogs, en trevlig pub bara några minuter ifrån hotellet för att äta, såklart, fish’n’chips.

Första start på andra etappen var två timmar tidigare än på första, och vi var bland de första startande, så det blev ingen sovmorgon på lördagen. Den här gången låg arenan på en jättestor sluttande äng vid Hambleden en bit norr om Henley-on-Thames (där roddtävlingarna går, förresten en mycket trevlig liten by). För Tanja, Tim och mig var det långdistans (7,4 km i mitt fall, men efter WMOC-tävlingarna i Tyskland ifjol är jag inte lika lättskrämd längre), för Jan i elitklassen H18E medeldistans.

Orienteringen här var inte supersvår, det var bra sikt nästan överallt och skogen är ganska strukturerad. Det som gör det svårare än vad kartan visar är dock för det ena att de gula fläckorna är ganska diffusa, liksom tidigare i Kalifornien hade jag svårt att skilja mellan gult och vitt i naturen. Dessutom satt kontrollerna alltid väldigt lågt på marken, ibland var skärmarna regelrätt nertryckta på backen eller i någon grop (gropar användes förresten flitigt som kontrollföremål, å andra sidan fanns det knappt någon sten på kartan). Min vanliga taktik – springa in i ringen, sedan resa sig upp till mina nästan 2 meter och titta mig omkring fungerade inte här, här gällde det att navigera rätt ända in till kontrollen.

Mycket riktigt lyckades jag bomma tredje kontrollen ganska stort, men resten gick egentligen väldigt bra – om det inte hade varit för backarna. Min bild av England var alltid ganska lättkuperad, lätt böljande kullar, men här i Hambleden var det riktigt brant. Jag hade tre stora stigningar på ungefår 45-50 höjdmeter vardera, och hade haft några till om jag inte hade bestämt mig att springa runt på höjdkurvan.

Efter ungefär två tredjedelar av banan såg jag att det såg lite realistiskt ut att klara mig – för första gången på en långdistans – på under 90 minuter, så att jag lade på ett extrakol (fanns faktiskt lite kvar, hade jag inte trott), och klarade mig således på 86:08 vilket gav en 17 plats av 26 deltagare, mellersta tredjedelen för första gången i en tävlingsklass i Europa! Och så hade jag tre löpare inom 2 minuter framför mig.

För barnen gick det bättre idag, även om Jan hade problem med en förkylning som sedan bara blev värre och värre under resan. Tanja gjorde ytterligare en gång en mycket bra insats, två stora bommar, resten utan större problem.

Kallt var det dock på arenan så att vi var mycket glada att kunna köpa te och varm choklad med marshmallows samt lite goda kakor. Det fanns flera olika matförsäljare på arenorna och fast de flesta var kommersiella (några scoutkår sålde också kakor) var det inte dyrare än att köpa mat på arenorna hemma i Sverige. Bra mat dessutom, mycket att välja på, bl a mycket goda soppor och chilis som värmde i snålblåsten.

Efter tävlingen åkte vi den lilla biten tillbaka till Henley, handlade lite, och åt lunch på en pub, innan vi fortsatte till Bracknell, nästa samhälle norr om Wokingham, där jag hade bokat en timme med Segways åt oss och familjen Campbell. Eftersom det har ingenting med orientering att göra ska jag inte skriva så mycket om det förutom att det var superkul, rekommenderas varmt! Vi avslutade dagen igen med middag på The Three Frogs.

På söndagen, Påskdagen, var det väckning ännu tidigare (och vi fick be hotellet att ge oss frukost tidigare än det egentligen skulle ha funnits), kl 8 satt vi redan i bilen på väg mot Newbury, ungefär 4 svenska mil västerut. Arrangörerna hade tidigare informerat oss om att den tilltänkta parkeringsängen var vattendränkt så att alla skulle parkera på olika ställen i Newbury och bussas därifrån. Vi hade blivit tilldelade parkeringshuset vid Sainsbury’s (en stormarknad), och bussen tog oss snabbt därifrån till Cold Ash, dagens arena. Där fanns det visst många bilar som parkerade, men kanske räckte det inte åt alla längre.

Det var långdistans än en gång, fast inte fullt lika kuperad som dagen innan. Jag kom iväg till ettan bra, men bommade sedan tvåån stort, sökte i åtta minuter på fel ställe. Efteråt förstod jag vad som hade hänt – det var som dagen innan en 15000-delskarta (vilket jag annars aldrig har), men nu hade jag glömt det och därför sprungit alldeles för kort. Resten av banan gick sedan bra, hjälpte lite ungdomar och äldre damer på vägen och siktade än en gång att komma i mål på under 90 minuter. Det gjorde jag till slut också, men bara efter en rejäl spurt – som jag behövde, då klockan stannade på 89:58… Det gav mig en 16:e plats av 24 startande, så än en gång med nöd och näppe mellersta tredjedelen. Det känns bra att inte alltid vara strykpåsen längre som går i mål en halv timme efter alla andra (fast så kommer det säkert att bli igen när tävlingssäsongen äntligen börjar i Värmland).

Tim och Tanja gjorde varsin superbom, resten gick ganska bra, och under hela tiden var Jan ute på sin vansinnesbana på 12,3 km. Han hade en stor bom till femman och orkade sedan inte springa för fullt på grund av förkylningen, men fullföljde i alla fall, bra jobbat!

Än en gång frös vi ganska mycket i blåsten (fast det var ganska trevligt när vinden mojnade för en gångs skull), varm chili och varm choklad hjälpte även den här dagen. Det var ”bara” åtta svenska mil till Stonehenge och medan några sade att ”så nära kommer vi inte dit igen” och andra ”jag är väl inte galen, 16 mil för några stenar!”, bestämde vi oss för att inte åka dit. Vi tog arenabussen tillbaka till Newbury, från bussen hade jag sett någonting som såg ut som ett trevligt cafe på gångavstånd från parkeringshuset, och mycket riktigt visade sig ”The tearoom by the locks” ett pyttelitet men ytterst trevligt cafe i ett litet hus som antagligen var den gamla slussvaktarstugan vid kanalen mitt i Newbury.

Sedan hem och ”Easter Egg Hunt” i hotellets trädgårdar, och för att avsluta dagen badade vi först och åt sedan middag på Ye Olde Leathern Bottle, en mycket gammal pub i Wokinghams södra utkanter.

På måndagen var det dags för ännu ett besök till Hambleden, samma parkering, men arenan låg nu på kartans sydkant i en ganska trång dalgång vilket skapade bra stämning. Några banor hade även olika publikkontroller i sluttningen ovanför arenan. Den här dagen stod tremannastafetter på programmet, och konstellationen var sådan att Jan, Tim och jag sprang i ”Mixed Adhoc”-klassen som hade två svåra banor på 4,9 och 3,9 km samt en medelsvår på 2,1 km. Alla banor visade sig dock vara ganska lätta till slut. Det var nästan 110 lag anmälda i denna klass varav 101 kom till start, förutom oss hade även Kils OK/Skattkärrs IF ett lag som bestod av Signe Magnussen, Anna Skoglund och Klara Holmgård. Kils OK hade sedan många fler lag i olika klassar däribland stjärnlaget Anna Nordström-Ylva Olm-Sofia Holmgård, som tävlade under namnet ”Kils OK Mothers” i Women Senior-klassen och som tog en kanonbra tredjeplats. På grund av de många lagen hade Mixed Ad Hoc-klassen gafflats således att de olika lagen sprang de tre sträckorna Long, Medium, och Short i olika ordningar, så att det inte gick att avgöra hur man låg till förrån siste löparen i laget  hade gått i mål. Dessutom fanns det ytterligare gafflingar ute på sträckan, det märkte vi dock inte förrän mitt under pågående loppet. Bra att man alltid kollar kodsiffran!

Lottningen gjorde att vårt lag, som tävlade under namnet ”Viking Pillagers” (före och efter loppet bar vi vikingahjälmar på arenan) och Kils/SIF-laget (som tävlade under namnet ”Kils OK Adopted”) hade samma ordning på banorna så att vi i alla fall kunde jämföra våra lag oss emellan. Och inte blev det mindre spännande av att Jan och Signe kom in exakt samtidigt för att växla ut Tim och Anna! Sedan hade ju Tim ingen rimlig chans att hänga med Anna, men han gjorde ändå ett riktigt starkt lopp och växlade över till mig efter 18 minuter, då låg vi sex minuter efter adoptivbarnen. När jag började läsa in mig på väg till startpunkten såg jag direkt att de flesta kontrolltagningarna skulle vara ganska enkla, och att det egentligen bara fanns två vägvalsstråckor, så att det var löpningen som var avgörande. Direkt till första kontrollen hade jag en sådan där brutal Hambleden-stigning igen, jag sprang utför så länge jag orkade så att mjölksyran sprutade åt alla håll (inuti, och svetten uti). Sedan ner igen till dalgången, en kontroll där och uppför åsen på andra sidan, först löpning, sedan joggning, sedan gåing, sedan krypning.

Någonstans på vägen uppmärksammade jag en dam i ungefär min ålder i en ful violett joggingtröja som oftast verkade ha samma kontroller, men inte alltid (men när hon hade andra, så låg de nära mina). Det var då jag började misstänka att det fanns ytterligare en gaffling utöver de olika sträckorna. Jag försökte springa ifrån henne, men var ändå inom synhåll många kontroller till. Där hade jag en kontroll som var i ett mycket diffust litet gult område i ett större vit skogsparti, och egentligen var min plan att gå noga kompassgång från min sista säkra (en stigförgrening), men när jag såg hur bra sikt det var i skogen runt omkring bestämde jag mig för att chansa och dra rakt in i skogen på måfå. Jag såg folk på håll samlas vid tre olika ställen, och en snabb blick på kartan sa att det nog var mellersta stället som var min kontroll, vilket sedan turligt nog också stämde).

Sedan kom en brantare stigning igen till min tredjesista kontroll. Därifrån till nästsista hade banläggaren lagt en fälla som många lät sig luras av. Man kunde nästan enbart springa på stigar mellan kontrollerna, ett mycket uppenbart vägval, men då skulle man upp på en ås och ner igen, ungefär 6 höjdkurvor. Istället valde jag att springa lite på skrå, runt ett omgärdat område (på långdistansen två dagar tidigare hade jag sett att skogen var alltid mycket rent direkt runt omkring sådana staketomgärdade områden, så jag visste att det var lätt löpning där), in på startsträckan, förbi startpunkten igen, och bara en liten bit uppför backen till kontrollen i en grop. Damen i lila syntes inte till, hon kom sedan i mål flera minuter efter mig. Så var det bara lite lätt uppför till sista kontrollen och över målrakan under stor jubel (som nog inte gällde mig, men det var kul hur som helst). Till slut hade jag sprungit min bana på 3,9 km (med som sagt ganska lätt orientering, men ganska stark kupering) på 33:48, med en löpfart på under 8 min/km (jag brukar annars ligga runt 11 min/km). Det här var jag ganska nöjd med, det var nog mitt bästa lopp sedan 25manna i höstas. Ännu nöjdare blev jag när jag såg att vi hade blivit 26:a av 101 startande lag, inte illa med tanke på Jans förkylning, Tims unga ålder och min välj-bortförklaring-själv. Jag hade visserligen tappat sex minuter på Klara Holmgård så att vi låg 12 minuter efter adoptivbarnen (de kom på en superbra 8:e plats till slut), men ändå. Sedan stod vi med våra vikingahjälmar och hejade när de sista värmlänningarna tog sig i mål.

Ytterligare en rolig upplevelse (för mig i alla fall) var när Sofia Holmgård berättade vilka bommar hon hade haft. De lät precis som mina brukar göra! Kan HON göra sådana bommar då behöver jag inte skämmas lika mycket för mina 🙂

Och så var det dags att packa ner tältet för sista gången och släpa allt till bilen. Vi hade egentligen tänkt äta lunch i en liten alternativ pub halvvägs mellan Henley och Reading, men den visade sig vara stängt på Annandag Påsk, så vi åkte tillbaka till Reading, hittade först ingen parkering, sedan jättemånga lediga platser vid stationen, och åt lunch vid ”The Angel of the Bridge”, omedelbart vid Themse-floden. Tillbaka till hotellet och litet extra motion i form av en tennismatch med Tim, sedan gällde det att packa våra 12 väskor på ett smart sätt.

Resten av resan innehöll ingen orientering, så bara en kort sammanfattning: Vi tillbringade tisdagen i London, åt med ett stort gäng värmlandsorienterare på Rainforest Cafe, var två dagar på Legoland Resort-hotellet, frös nästan ihjäl på Legoland (men hade kul ändå), hittade världens trevligaste pub i Windsor, åkte till London, tillbringade två nätter på gamla järnvägshotellet i Paddington station (mitt favorithotell i London), åt mera fish’n’chips, såg Lion King-musikalen på Lyceum Theatre (häftigt), åkte Emirates-skyline i Docklands (också häftigt), åt mera glass, drack mera Real Ale, och tog oss så småningom hem via Heathrow, Landvetter och en mycket slitsam nattfärd hem till Hagfors dit vi anlände ca 1:30 på morgonen.

Att orientera i Storbritannien var verkligen kul, allt var mycket proffsigt, bra kartor, bra arrangemang, mycket bra mat på arenorna. Inga duschar (vi hade våthanddukar och dylikt med oss), men det hade nog inte varit så trevligt i blåsten ändå. Funktionärerna var ytterst trevliga alltihopa, från första kontakten till genomförandet. Brittisk mat har blivit riktigt bra (om man vet var man ska leta), och brittisk glass ännu mera. Att de kan te visste vi ju innan. Och British Airways, som jag sällan flyger med i tjänsten, och aldrig hittills med familjen, var en ganska positiv upplevelse faktiskt. Mycket generösa baggageregler, bra benutrymme även i apklass, ätbar mat och dryck gratis, och det var nog inte så mycket dyrare än Norwegian. Plus att jag föredrar riktiga flygplatser som Heathrow över gamla militärflygfält med ett minimum i infrastruktur…

Kanske, kanske kan det bli mera orientering i Storbritannien i år. Som brukligt är fick vi reklam för fler tävlingar där, och en tävlingshelg i november med sprint i gamla stan i Salisbury (som är ytterst pittoresk och mysig) och sedan långdistans i New Forest nationalparken (den med de små hästarna) låter mycket tilltalande. Plus att jag hemskt gärna skulle vilja springa citysprinten i november. Vi får väl se. Och 2014 går JK i södra Wales. Det skulle inte vara helt fel heller…

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Good grief, it’s shocking, isn’t it?

Publicerat den 27 mars, 2013 av kalledalheimer

Shocking indeed, men nu är det inte långt kvar till resan till England och Jan Kjellströmsfestivalen i orientering i Reading utanför London. OL-skorna är redan förpackade (och såklart har jag lärt mig efter tidigare misstag och har ett par skor åt var och en samt kompassarna i handbagagen). resten packar vi ikväll, sedan bär det iväg imorgon eftermiddag.

Organisationen verkar vara mycket bra, det finns ett väldigt detaljerat PM på hela 16 sidor, och varje gång man mailar en fråga till arrangörerna svarar den trevliga Christine Vince inom kort tid. Lite axplock av märkligheter (för oss svenskar i alla fall):

  • På grund av en aspsjukdom (”ash dieback”) ombeds vi att rengöra skorna och kläderna varje dag och att förvara skorna i en sluten plastpåse.
  • Det blir stämpling med EMIT och inte SportIdent. Filmen om hur man gör har vi studerat ingående.
  • Vid dåligt väder kan arrangören bestämma att man måste springa i regnjacka. Hur det fungerar i praktiken återstår att se.
  • Visselpipa rekommenderas att ha med sig.
  • Mycket tuffa regler om hur man inte får ta kort på andras barn. Det är ju egentligen självklart att man inte gör det utan att fråga om lov, men här har de alltså en lång policy om det. Mina engelska vänner säger dock att det inte är så farligt som det låter, det är till exempel helt ok att kort på sina egna barn på målrakan även om andras barn då hamnar med på samma bild i bakgrunden.

Det har ju snöats ganska mycket i sydöstra England på sistone så vi får väl se hur det blir med vädret. Väderleksrapporten säger vackert men kallt än så länge. Och så är parkeringen vid arenan i Cold Ash (dag 3 – påskdagen) vattenfylld, så vi får alla parkera på olika ställen i den närliggande staden Newbury och bussas till arenan och tillbaka. Vi har blivit tilldelade en plats i Sainsbury’s (en stor livsmedelsbutik) parkeringshus, andra står vid högskolan och på andra ställen.

Och på tal om parkering, så har vi, tack vare den nyblivna junioren i familjen som springer elitklass, fått tilldelade en mycket arenanära parkering på dag 1 (långfredagen, Whiteknights-området vid Readings universitet), den såkallade elitparkeringen. Det tackar vi för!

Sist men inte minst har alla 40 löpare i familjen fått instruktioner om att absolut inte säga ”madrass” till Mr Lambert. Varför? Det får ni kolla i den här filmsnutten.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Våren i Danmark

Publicerat den 18 mars, 2013 av kalledalheimer

IMG_00000114Våren är här! Om man nu kallar det för vår när det är några få minusgrader och det ligger någon centimeter snö på backen. Men nu har vi i alla fall sparkat igång orienteringssäsongen genom att springa Danish Spring, en tvådagars tävling som gick i Gribskov 2,5 mil väster om Helsingør.

Egentligen borde vi har lärt oss efter tidigare erfarenheter, men ingen av oss var speciellt sugen att sitta i bilen två gånger 60 mil, så vi bestämde oss att åka tåg – och den här gången funkade det faktiskt helt perfekt. Iväg i bil direkt efter skolan på fredag eftermiddag till Kil, tåg från Kil till Göteborg, en snabb hamburgare, sedan tåg från Göteborg till Helsingborg, med ryggsäckarna på ryggen på färjan (som för 20 år sedan när en annan tågluffade!), och slutligen med ett litet lokaltåg från Helsingør till Marienlyst där vi bodde på hotellet med samma namn, framme en kvart efter midnatt. Hotellet var en gång i tiden säkert mycket stiligt, nu verkade det som om tidens tand hade gnagat lite på det, men badanläggningen på hotellet var riktigt bra, och utsikten över Öresund och Kronborgs slott från både badet och frukostmatsalen var det inte heller något fel på.

På lördag morgon så först en längre stund på badet som vi då hade helt för oss själva, sedan frukost, sedan tillbaks med det lilla tåget till Helsingør där vi hämtade ut en hyrbil. Jag hade bokat den billigaste bilen, en Toyota Aygo (och tidigare provsuttit just en sådan hos en kompis för att se om jag ens skulle passa in), men – vi blev uppgraderade till en Renault Clio. ”Uppgraderat till en Renault Clio”, det trodde jag inte heller att jag skulle skriva någon gång.

Så kom vi till arenan på en sluttande äng mitt i skogen, bland de första som anlände. Dagens första uppgift var en massstartstävling (”Chase”). Olika klasser startade på olika tider, och H40 råkade vara bland de allra första kl 13. Kartor var utplacerade på backen, och min karta låg i första raden. Seedat! När vi sedan passerade startpunkten var jag inte direkt i första raden längre.

Det var starkt gafflat, jag hade först en mindre slinga på ca. 2 km, sedan en passering genom arenan under målportalen där jag fick vända om min karta inför andra slingan; först ca 2,5 km en liknande slinga som den första, fast mestadels andra kontroller såklart, sedan en passering genom arenan i en fålla utanför själva målområdet (och det begrep jag först inte att jag skulle göra, jag stod där vid passeringskontrollen och undrade hur jag skulle fortsätta…), sedan en slinga till, den här gången söderut från arenan. Banan på 5,2 km tog mig exakt 50 minuter, och det var såklart den långsammaste tiden, men det kändes ändå ganska bra – och det var många som hade stämplat fel, det händer ju lätt när man hänger med till fel gaffling och inte tar sig tid att kolla kodsiffrorna, kom ihåg det nu, barnen små!

Tim hade en bana på 3,0 km, sprang under 20 minuter och kom så på en mycket bra femte plats av 13 deltagare. Bra jobbat, inte minst med tanke på att hans bana var ganska lätt och han inte hade så stor nytta av sin orienteringsförmåga. Han berättade dock efteråt att många andra i samma klass stod stilla vid varje kontroll medan han hade läst in nästa sträcka i förväg.

För Jan var det den allraförsta tävling som junior, och eftersom det bara fanns en enda herrjuniorklass var han ihop med biffiga typer som var fyra år äldre. Tävlingen var dessutom någon sorts uttagningstävling till det danska juniorlandslaget. Orienteringen gick bra för honom, men han kände att han inte hängde med i löpningen. Det märks ändå på oss alla att vi har inte sprungit så mycket sedan oktober, all skidåkning till trots saknar man löpträningen så här i början på säsongen.

När tävlingen var klar åt vi ”frikadeller med kartofelmos” och hemmagjort chili can carne i arenan, drack varsin Faxe Kondi (såklart, man kan inte åka till Danmark utan att dricka Faxe Kondi!), och drog sedan tillbaka till hotellet för ännu en gång till badavdelningen. Det hade varit kallt på arenan, och det var väldigt skönt nu med jacuzzi och bastun kan jag meddela. Vi spelade även lite pingis, biljard och bordsfotboll, och sedan var det redan dags att bege sig av mot Gribskov igen. Egentligen hade vi tänkt oss att äta en dansk hot dog, men hittade inget gatukök längs vägen så att vi till slut hamnade på Statoil där de hade exakt samma mat som på Statoil i Sverige – det är ju ett norskt bolag…

När vi väl kom till parkeringen hade det hunnit bli beckmörkt, och pannlamporna behövdes för att gå de 800m till arenan. Den var i alla fall fint upplyst med marschaller och några strålkastare. Programmet för natten var en stafett i ”Open Mix”-klassen med två sträckor på 3,7 respektive 5,7 km som jag och Jan skulle springa, tanken var att jag sedan skulle springa den kortare öppna banan tillsammans med Tim medan Jan var ute på sin sträcka.

Starten gick, det var långt till startpunkten och redan då hade jag tappat klungan. Jag hittade dock okej till första kontrollen och ganska bra till andra, men tappade mig sedan helt bort till tredje. Jag kom allt längre och när jag till slut hittade min kontrol så var det min fjärde! Men då visste jag i alla fall var jag var och kunde ganska bra springa tillbaka till tredje. Jag hade försökt memorera hur det såg ut runt fjärde kontrollen och tänkte ”bara jämnt springa tillbaka dit”, men så blev det ju inte. Skogen såg precis likadant ut överallt i mörkret, det var en labyrint av drivningsvägar, och hur jag än gjorde så hittade jag inte skärningen. Och jag kan berätta att det kan bli ganska mörkt och ganska tyst och ganska ensamt när man är ute på villovägar på en nattorienteringsbana.

Efter ett tag kom klungan på andra sträckan i herrelitklassen farandes genom skogen. Jag chansade på att någon av dem skulle ha min kontroll i sin gaffling, men allt det gav mig i utdelning var att komma till en skogsväg i rasande fart. Där lyckades jag i alla fall läsa in mig, och nu gick jag väldigt långsamt upp för backen och räknade drivningsvägar för att ta mig till den där skärningen. Utan framgång, såklart. Till slut såg jag en kontroll en bit bort mellan träden, sprang dit – och det var 44:an (jag letade efter 43:an). Jag försökte att se vad det skulle kunna vara för kontrollföremål, kom fram till att det borde vara ett dikesslut och hittade minsann ett enda dikesslut på kartan. Så nu visste jag var jag var, och det var bara 80m från min kontroll. Kompass, långsamt springades fram hittade jag – ja, inte kontroll 43 i alla fall. Jag snurrade runt lite, såg kontrollen efter ett tag sprang dit – och då var det den där förbannade 44:an igen. Nu gick jag ännu långsammare fram och den här gången hittade jag äntligen skärningen. Mycket tid hade gått, det kändes som en evighet, fast jag såg på Winsplits efteråt att jag ”bara” hade förlorat ca. 20 minuter på trean och fyran tillsammans.

Jag funderade ändå på att bryta för att hinna tillbaka till arenan så att Tim kunde starta innan de stängde starten. Samtidigt ville jag inte förstöra möjligheten att få ett sammanlagt resultat på natt- och dagstafetten, och till slut bestämde jag mig för att fortsätta banan. Skärrad som jag var sprang jag dock runt hela tiden, med mycket väg, och det tog ju sin lilla tid. Jag är egentligen inte mörkrädd, men det gick en järnväg genom skogen och varje gång ett tåg passerade så visslade det på ett mycket spöklikt sätt. Vi skojade efteråt hur det skulle vara om vi kom tillbaka till Helsingør och skulle läsa en affisch om att tågen var inställda just den helgen. Hade i alla inte förvånat mig om det var spöktåg.

Jag bommade inte så mycket mera på de resterande 10 kontrollerna, men när jag äntligen gick i mål och växlade över till Jan hade det gått hela 72 minuter.

Tim hade under tiden hämtat ut kartorna till den öppna banan som han skulle springa tillsammans med mig, men vi såg att det skulle vara exakt samma banan som den jag hade gjort bort mig på förut, och eftersom det var redan ganska sent och jag inte alls var så säker om jag skulle hitta bättre på andra omgången bestämde vi oss för att stå över och bara vänta på Jan.

Hans bana var 2 km längre en min, och han måste ju ha varit ganska ensam i skogen, så vi räknade med minst en timme, men han sprang på ganska snabbt och kom mot målet efter 50 minuter. Fast när han fick stanna till vid utstämplingen misstänkte vi redan att någonting hade gått snett, och mycket riktigt hade han glömt att stämpla på en kontroll. Och inte vilken kontroll som helst, det var den lättaste på hela banan, en korsning mellan bred skogsväg och järnväg, som bara fanns där för att guida löparna till den bevakade järnvägsövergången. Han höll då på att läsa in nästa sträckan och sprang förbi kontrollen i hög fart. Det där händer i alla fall aldrig mig att jag springer förbi en kontroll i hög fart. Inte att jag springer i hög fart någon annanstans heller för den delen.

Ja, nattstafetten blev alltså ingen större framgång för oss. Jag gjorde bort mig totalt, Jan blev diskat, och Tim fick inte ens springa. Och trötta var vi, och glada när vi kom tillbaka till hotellet en halv timme före midnatt.

Det blev en ganska kort natt, sedan packning, frukost, utcheckning och tillbaka till arenan för skådespelets tredje akt – dagstafetten i Open Mix-klassen. Vår laguppställning var här Jan (4,9 km svart) – Tim (4,7 km röd) – jag (4,9 km svart). Alla banor hade en arenapassering ca 5 minuter före målgång, och innan de kom till passeringen kunde man se löparna från långt håll på ett hygge. Mycket publikvänligt alltså även den här gången. Jan sprang iväg och gjorde ett stabilt lopp även den här gången, det tog 35 minuter och vi låg då på 10:e plats av 16 lag när Tim sprang iväg. Jag var lite osäker hur det skulle gå; det var ju mycket längre än vad han är van vid, och också svårare (det var samma svårighetsgrad och längd som mellansträckan i HD16-klassen hade). Jag var således ganska lättat när jag såg honom på hygget och passera arenan, Jan och jag hejade för allt vi orkade, och sedan gick även det lilla slutvarvet ganska snabbt. När Tim lämnade över till mig hade han varit ute i ungefär 55 minuter och gjort två lite större bommar, resten hade han fixat galant.

Så var det dags för mig att ta över. Det var en lång sträcka till första kontrollen som jag också lyckades bomma, kom till fel mosse som också hade en kontroll men hörde sedan pipet bakom mig och kunde springa dit snabbt. Resten gick utan några problem, och efter 56 minuter var jag i mål, och vi var godkända den här gången!

Sedan fick vi söka länge efter Tims och Jans kartor vid kartutlämningen, en sista lunch i serveringstältet, och så iväg i bilen till en skola i närheten där vi kunde duscha. Vi var nog de första som kom dit, och skolan låg helt tom och övergiven så här en vintersöndageftermiddag; duscharna var i källaren och jag kollade lite extra noga efter zombies.

Mitt ute på parkeringen förpackade vi sedan all packning på ett rese- och bärvänlig sätt och körde tillbaka till Helsingør. Jag släppte barnen och bagaget framför stationen, lämnade bilen på biluthyrningen och sprang tillbaka den dryga kilometern till stationen där barnen väntade och missskötte sig. I gatuköket vid bussstationen fick Tim äntligen sina efterlängtade røde pølser, och så var det dags att säga adjö till Danmark och ta färjan till Helsingborg. Hela hemresan gick sedan mycket bra, med kartsnack, kortspel och en eller annan tupplur. Och i bilen från Kil hem till Hagfors fick vi se norrsken!

Allt i allt var det en mycket lyckad helgutflykt. Tävlingen var mycket välorganiserad, arrangörerna proffsiga och trevliga, och hela upplägget var mycket publikvänligt och roligt att springa. Jag gillar ju mycket mera om starten går direkt i arenan, och om det finns arenapasseringar, allt blir så mycket tajtare så, och det finns fler tillfällen att heja och att ta kort. Vi hade varit lite oroliga för snön som hade kommit veckan innan, men det var inte något problem, stora delar av skogen var i princip snöfria, och där det var snö var det inte mer än någon centimeter. Det hade kunnat vara lite varmare, speciellt vindbyarna var iskalla, men i slutändan gjorde det inte så mycket. Så vi kan mycket väl tänka oss att springa Danish Spring även nästa år…

Våra bilder finns på Flickr.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Orienteringssommar 2013: Då kööööör vi!

Publicerat den 10 mars, 2013 av kalledalheimer

Ja, nästan i alla fall, men mindre än en vecka kvar. Men det där kommer vi till. (Räkna med nu, det var det första av många Ihreskog-citat under året!)

Någon gång mitt under brinnande O-Ringen-förberedelser ifjol kom bloggen av sig. Av någon anledning hann jag aldrig blogga under O-Ringen (12 tävlingar på 8 dagar gjorde säkert sitt), och även efteråt blev det liksom aldrig av. Att någonting ”blev liksom aldrig av” måste vara den värsta av många bortförklaringar, men ni får hålla tillgodo med det.

Så istället för många blogginlägg om orienteringshösten 2012 kommer här, så i Mello-tider, en snabbgenomgång innan vi tittar på vad 2013 kommer att föra med sig:

  • O-Ringen var såklart en häftig upplevelse. Som säkert de flesta andra minns jag mest tredje etappen i Villshärad, med kontroller direkt vid havet, och även strandskogen var kul och annorlunda. Långdistansen i MTB-orienteringen tog nästan livet av mig, cyklade över tre mil på över tre timmar och kom med det inte ens sist.
  • Och sedan kom den nästa otroligt häftiga upplevelsen, och då sprang jag inte ens själv: U10Mila! Vilken stämning! Vilka otroligt engagerade och skötsamma ungdomar! Jättefin organisation också i alla avseenden. Jag fick visserligen bara 90 minuters sömn under hela natten (och det i ett vindskydd på ett alldeles för tunt liggunderlag), men var så fullpumpad med adrenalin att jag aldrig blev trött förrän jag satt i bussen tillbaka till Värmland.
  • På Lesjöforsmixen var det idel fint folk, och jag orkade hänga på Peter Öberg, visserligen bara i 200m, men över ett mosse (och sedan var jag så slut att jag var tvungen att sätta mig på en sten och hämta andan).
  • Många fler roliga tävlingar, inkluderad en otroligt tuff långdistans på Älgdrevet i Örskogen i några få plusgrader, ösregn, och vattensjuka marker. Och sedan höstens höjdpunkt, IK Vikings OKs första deltagande i 25manna i modern tid, tillsammans med våra lagkamrater från Fjäras AIK och OK Älgen. Jag hade i sista sekunden hamnat i laget och gjorde ett av mina bästa lopp någonsin (i mitt tycke i alla fall, sedan gjorde jag ett av mina sämsta på 25mannakorten dagen efter, men då förstörde jag i alla fall inte för någon). Det gick riktigt bra för vårt lag, alla från ungdomar till pensionärer skötte sig utmärkt. Vi bommade omstarten med ca. 5 minuter, men var i övre hälften av all lag och tredjebästa värmlandslag, det hade jag aldrig trott! Och alla var så uppspelta att snacket gick direkt efteråt om Smålandskavlen, Jukola, Kolmårdskavlen osv. Vet inte om det blir något med det, men att vi ska försöka åka på 25manna även 2013 är överhuvudtaget ingen diskussion längre, bara vi får ihop ett lag.
  • Jag fick mitt första DM-tecken! (Antagligen också det sista.) Silver på dag-DM i skidorientering, och vi var visserligen bara två i klassen 🙂 men jag var så stolt ändå… Att mina söner tog guld i var sin klass gjorde ju inte saken sämre.

Har ni hittat er favorit och röstat? Om ni väljer det dyrare numret går kr 9,99 oavkortat till IK Vikings OKs ungdomsverksamhet!

Image

Ja, då går det över till det andra året (jag skriver det här medan jag tittar på ”Så ska det låta”).

Jag är ganska nyopererat (fick fixa knät) och har bara börjat springa lite lätt, så jag har faktiskt ingen aning hur det kommer att gå. Men planerna har vi. Vi kommer att orientera i minst fyra olika länder i år, varav tre jag aldrig har orienterat i tidigare. Och springa en massa tävlingar på hemmaplan. Och ordna ett stort läger. Och rita karta. Närmare bestämt:

  • Om mindre än en vecka drar barnen och jag till Danmark för att springa Danish Spring – först en massstart på lördag förmiddag, sedan en nattstafett på lördag kväll och slutligen en dagstafett på söndag morgon. Vi bor i Marienlyst norr om Helsingør, och det kommer att bli så kul!
  • Två veckor senare, till påsk åker hela familjen till The Chilterns väster om London för att springa JK2013-tävlingarna. Vi blir nästan 50 värmlänningar, många från Kils OK och även en del från OK Tyr och Lustens OK. Vi hade tidigare planerat och bokat en resa till London som skulle ha börjat dagen efter tävlingarna; och vårt första boende var inte mer än 20 minuter därifrån. Och sedan läste jag om tävlingarna. Det var som om ödet viftade men en stor pinne och skrek: ”Du SKA springa den här tävlingen.”
  • Veckan efter midsommar åker familjen till Island. Först blir det lite ”vanlig semester”, och sedan ska vi springa ICE-O-tävlingarna.
  • Självklart åker vi även i år till O-Ringen. På grund av den långa resan gör vi en två veckors resa av det hela, med viss sightseeinginslag (och så springer vi även Höga Kusten-tvådagars på vägen upp dit).
  • IK Vikings OK har åtagit sig i år att arrangera Värmlandslägret, ett breddläger för alla värmländska orienteringsungdomar mellan 11 och 16 år. Ett kommitté har bildats och vi har redan en massa ideer som vi nu måste sortera. En sak kan vi dock redan lova: Det blir väldigt nyskapande på matsidan för det blir Korv Stroganoff till lunch på första dagen och sedan spaghetti med köttfärssås på andra dagen. Ingen har prövat detta grepp förut…
  • Och så alla fina värmlandstävlingar, och säkert ett och annat i Dalarna och Närke också. Almanackan är redan ganska välfylld.

Som sagt: Nu kööööööör vi!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2012, Dag -2: Packning

Publicerat den 19 juli, 2012 av kalledalheimer

Thermosar, SportIdent-pinne, träningskläder, toapapper. Regnjacka, vattenflaska, kompass, sportsockor. Ni gissar rätt: familjen Dalheimer packar ryggsäckarna inför O-Ringen 2012 i Halmstad.

Och vad jag har längtat! De senaste två veckorna sedan vi kom hem från Veteran-VM har känts som en enda lång transportsträcka. Jag har nog läst varenda bokstav på O-Ringens hemsida minst femtioelva gånger. Alla arenakartor, terrängbeskrivningar, öppettider m.fl. är utskrivna. 13 timmar tills vi tänkte komma iväg, och mindre än 24 timmar till träningsracet i Tylösand. Undrar om jag kommer att sova inatt? Men innan dess blir det en förfärligt massa packande, en bilresa på 49 mil, lämnar hunden på hundpensionatet i Kristinehamn.

Jag lyckades ha sönder kompassens förstoringsglas för andra gången på två veckor igår. Dumt! Har i alla fall fått loss resterna efter lite problem; men nu får det gå utan, och så får jag väl få ögonen fixade. Som Annika Billstam.

Det blir ett ganska omfattande program i Halmstad; 12 lopp på åtta dagar. Trötta kan vi vara efteråt. När jag tidigare i dag läste om vad jag har skrivit inför O-Ringen 2011 hittade jag följande rad:

Nu fattas det bara att jag gräver ut en mountainbike någonstans så att jag kan vara med på MTB-OL också, då skulle jag verkligen kunna köra ALLT.

Ja, vad ska man säga? En arbetskompis har köpt sig en mountainbike, men är på musikfestival denna vecka (en hel vecka i leran – det skulle vi då aldrig göra – hmmm, wait), så jag fick låna den, så att Jan, Tim och jag kan köra MTB-tävlingarna också. Har anmält mig i tävlingsklass, fast jag knappt suttit på en mountainbike förut (och tävlat en enda gång, men för att citera vår eminente ungdomsledare Ewa: Man kan inte bli sämre än sist, och någon måste bli det ock). Och nu kör jag ALLT.

Jag har räknat ut att jag kommer att springa ungefär 6,5 mil sammanlagt (upp- och nervärmning inte medräknade), samt cykla 4,2 mil. Om jag inte bommar stort. Vilket jag inte tänker göra. Haha.

På tal om bommar. Det var ju en mycket uppseendeväckande bom som Simone Niggli lyckades med på väg till 8:e kontrollen på medeldistansfinalen på VM igår. Kanske kan jag i alla fall undvika en sådan bom.

Vi diskuterade boendet på O-Ringarna (heter det så i plural?) 2013 och 2014 igår kväll. Det är bra med lite framförhållning. Och att man inte skulle åka finns liksom inte på kartan. ”Inte på kartan”, haha, den var bra! Inte? Okej då.

Nu ska jag packar mera. Cykelhjälmar, liftkortsjojon, OL-skor, diskborste.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Veteran-VM – Då var det slut

Publicerat den 9 juli, 2012 av kalledalheimer

Ja, det var det slut. Känns som för en alldeles liten stund sedan att vi sprang sprint-träningsracet i Bad Harzburg för 9 dagar sedan. Men nu är vi redan tillbaka på svensk mark, på tåget mot Värmland. Dock med en man mindre, Tim stannar kvar hos mormor och morfar i Tyskland som kommer att leverera honom till en viss lite större orienteringstävling i Halland om mindre än två veckor.

Långdistansfinalen hade sin arena i ett aktivt (dock inte just den dagen) stenbrott söder om Bad Harzburg, det var ganska häftigt i sig. Min bana för dagen var på 8,2 km, alltså något kortare, ”Skattungbyn-distans” än dagarna innan, och jag kunde också, för mina förhållanden, springa på ganska bra större delar av banan. Det var oftast mycket bra sikt i skogen så att man kunde slarva lite med kompassriktningen och hitta ändå. Jag bommade tredje kontrollen (ett lite oöversiktligt område med många klippblock, efter en långsträcka på över 20 minuter, tröttheten spelade nog lite in där med) och så femte. Nära den stod ett jakttorn på en glänta, och det utgick inte mindre än fem olika rågånger därifrån, så jag ställde mig under tornet, tog mig tid att passa kartan noga, räknade dessutom rågångerna från vänster till höger, och sprang ändå in i fel rågång. Doh. Resten hittade jag utan några problem, och jag trodde redan att jag kanske skulle kunna klara med på under två timmar när jag med en gång stod nedanför Backen Som Gud Glömde. Hela 80 (!) höjdmeter mellan 14:e och 16:e kontrollen, och ungefär 15 av dem fick jag springa två gånger då 15:e kontrollen låg på en näsa som togs bäst uppifrån. På vissa ställen var det så brant att jag fick hålla mig fast i träd och dra mig upp för att inte tappa fotfäste. Efter den backen var jag helt kört och kunde bara släpa mig i mål lite lätt joggandes, till slut hade jag sprungit 12 km på två timmar och åtta minuter.

Barnen gick det något mindre bra för efter den kanonfina prestationen på tredje etappen i Clausthal-Zellerfeld. Jan bommade ettan stort och Tim stukade foten på väg till sin första kontroll. Tanja sprang dock ett mycket bra lopp, och det gjorde även min svåger som orienterade för första gången och kom direkt på en andra plats i sammanräkningen i klassen Open Beginner. Han hade tätkänning under loppet, men bommade lite för mycket.

Sedan återstod det bara att åka hem till lägenheten en sista gång, en sista middag i den trevliga restaurangen Fischer i St. Andreasberg, en sista natt, hektiskt packning, en mycket slitsam bilfärd på en full motorväg i hettan till mormor och morfar i trakterna av Mannheim, lämna bilen i Frankfurt, en hotellnatt på flygplatsen, bråka med jubelidioterna i Lufthansas olika diskar över våra orienteringsryggsäckar (Lufthansas service och kvalité närmar sig Ryanairs med stormsteg, tyvärr gör dock inte biljettpriserna det), och så en tågresa genom Svealand.

O-Ringen börjar, för vår del, om 11 dagar med träningsracet i Tylösand. Och så funderar vi lite grann på om man inte ändå skulle åka på Hallands 3-Dagars också. Och en resa till London blir det, men där blir det tyvärr ingen orientering.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Veteran-VM, dag 3-6

Publicerat den 6 juli, 2012 av kalledalheimer

Uff! De skojar inte här när det gäller banläggning på långdistanserna. Bägge kvallopp var otroligt jobbiga, tog med lite över två och en halv timme varje gång, jag sprang 12 respektive 14 kilometer, och hur många höjdmeter det blev till slut vill jag inte ens veta. Det gäller ju bara att ta sig runt för min del, det är jobbigt nog som det är. Det blir ingen tid över till bommar, men det gjorde jag inte så mycket heller, kanske 5-7 minuter per tävling. Orienteringen är inte så svår här, tycker jag i alla fall, även om det inte är lika lätt som träningsracet i Elend i tisdags antydde. Organisationen är väldigt bra, som man kan förvänta sig i Tyskland, det enda som verkligen stör mig är att jag alltid startar flera timmar före familjen, det gör logistiken svårlöst. Men samtidigt måste de då inte vänta så länge på mig.

Jag ”bommade” A-finalen med lite marginal – närmare bestämt en timme och 40 minuter 🙂 Med tanke på att den är ännu 2 km längre än B-finalen är jag inte så nedstämd…

En del ”vanlig semester” blev det också; äventyrsbad i Bad Lauterberg; grillkväll i trädgården; idag, på vilodagen, tog vi ångtåget upp mot Brocken, norra Tysklands högsta berg med 1142 m, där vi njöt av den vidunderliga utsikten och lärde oss mer om bergets minst sagt färgrika historia som ett nav mitt i kalla kriget. För att inte glömma att vi håller snittet på ett glasscafébesök om dagen.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Veteran-VM, Dag 1 och 2

Publicerat den 3 juli, 2012 av kalledalheimer

Sprinttävlingarna är över, världsmästarna har korats. Kvalet gick i Bad Harzburg, bra banläggning, många kluriga vägvalsproblem. Min start låg halvvägs uppför Burgberget, så det var ganska brant utför i början för att, efter några varv i stan runt gågatan klättra uppför berget på andra sidan stan innan det var dags för målgång i brunnsparken (Kurpark) i Bad Harzburg, inför stor publik. Kontrollerna satt väldigt tätt, tätare än regeln (som säger minst 30 m avstånd) egentligen tillåter, så jag bommade de första två när jag hade en kontroll som låg bara några meter bort från den jag skulle ha. Flåset räckte inte till hela loppet, och så kom jag 51 av 60 i mitt heat, men otroligt kul har det varit! Tyvärr hade barnen lite tråkigt då de inte hade något eget lopp den dagen. Efter tävlingen gick vi och åt glass på ett glasscafé, satt utomhus och kunde fortfarande se många löpare att komma in.

Dagen efter, igår, var det sprintfinal i Goslar. En mer storslagen arena kan man knappt tänka sig, den låg direkt på en sluttande äng nedanför Kaiserpfalz, de tyska kejsarnas residens i trakten, men de äldsta delarna byggda på 1000-talet. Flera kontroller direkt runt byggnaden, och målgången direkt nedanför. Otroligt häftigt! Vi hade för första gången vårt nyinköpta orienteringstält med oss, och det kom väl till pass, det regnade ganska mycket emellan åt. Vi delade tältet med Kilslöparna, det blev lite trångt, men det gjorde det bara mysigt.

Regnet gjorde det också att det blev ganska halt på kullerstensgatorna, så jag försökte springa i rännstenen eller på de asfalterade trottoaren där de fanns. Väldigt kul orientering (finns egentligen annan orientering?) igen i de små gränderna mellan korsvirkeshusen. Till slut närmade sig banan Kaiserpfalz, och där bommade jag bort ungefär två minuter när jag flera gånger hamnade framför en mur där jag trodde att det skulle finnas en genomgång. Hur som helst måste det ha gått ganska bra ändå för jag kom 32:a av 55, så många har jag inte haft bakom mig i en tävlingsklass någonsin! Jag var ganska trött till slut, men kände ändå att jag hängde hyfsat med i löpningen ända in i målet.

Därefter gick vi, såklart, på glasscafé, och sedan tillbaka till arenan, för framåt kvällen var det dags för barnen och Tanja att tävla. Det gick riktigt bra för dem, både Jan och Tim ligger mitt i fältet, och Tanja låg 4 av 30 när vi gick därifrån, med 17 löpare kvar på startlistan. Tanja hade en mycket sen starttid, och eftersom alla vi andra var klara med våra lopp, så fick hon dagens mest högljudda hejarklack.

Efter tävlingen blev det en trevlig middag med Kilslöparna, fast det tog en evighet att få maten serverad. Och sedan blev det mycket logistik innan alla var vid och i sina bilar, med rätt packning, och åt rätt håll.

Idag blir det långdistans-träningsrace i Elend i gamla Östtyskland, och sedan ska vi åka och bada. Och äta mera glass såklart.

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Veteran-VM, Dag 0: Varmt, kvavt, och många backar

Publicerat den 1 juli, 2012 av kalledalheimer

Och så dag -1, -2, för vi har ju varit på resande fot några dagar nu. För er som inte har hängt med, så befinner sig hela familjen Dalheimer samt en del (besläktade) supporters i Harzbergen i mitt gamla hemland Tyskland där Veteran-VM i orientering (officiell: World Masters Orienteering Championship, därav förkortningen WMOC som syns överallt) pågår den kommande veckan.

Utresan var lite krångligt, mest på grund av all baggage. Fyra orienteringsryggsäckar, fyra resväskor och en massa mindre väskor, transporterade med bil, buss, tåg, tåg, buss, hotel, buss, flyg, hyrbil. Av olika anledningar flög vi inte till närmaste flygplatsen Hannover, men istället till Frankfurt. Därifrån till Harzbergen är det c:a 300 kilometer, och det var fullt fullt på motorvägen. Jag som hade tänkt att flyga fram med 180 kilometer i timmen; det blev oftast inte mer än 80-100, många olyckor, vägarbeten. Därtill en viss skillnad mot de 15 grader vi lämnade Hagfors i; på vägen var det runt 30 grader hela tiden, och det fortsätter att vara ganska så varmt, om än inte lika brutalt.

Eventcentret är vid hästkapplöpningsbanan i Bad Harzburg, så dit åkte vi för att hämta våra nummerlappar och träningskartor. Mycket trevliga funktionärer (och gott om dem, också), fast de svettades likaså i hettan. Jag hade en tydligen lite ovanlig fråga, och då kom självaste tävlingsledaren fram och tog sig tid att prata en stund.

Vi bor dock inte i Bad Harzburg, men i Sankt Andreasberg, ett litet före detta gruvsamhälle 25 minuter söder om Bad Harzburg, mitt i övre Harzbergen, ungefär 600 m över havet, på vägen mellan Bad Harzburg och Sankt Andreasberg passerar vi en passhöjd på drygt 800 m. Vi, det är i detta fallet inte bara vår lilla kärnfamilj, men även min syster, svåger och 19 månader gamla systerdotter Lisa, samt min pappa och hans särbo. Barnen är än här, än där, fastän Lisa är tyvärr fortfarande rädd för mig. Tillsammans har vi hyrt tre lägenheter i ett mycket fint och nybyggt lägenhetshotell, några andra WMOC-löpare bor också här. Vi har övertalat min svåger, som har löptränat mycket när han var yngre, men inte orienterat, att testa en enkel öppen klass, vi får hoppas att han tycker lika mycket om det som vi gör.

Igår var det ”model event”, alltså träningsrace. Det bestod av 18 kontroller utsatta på en sprintkarta i stadsdelen Bündheim i Bad Harzburg, på gångavstånd från eventcentret. Det fanns ingen bana som sådan, men vi bestämde oss att helt enkelt att ta alla kontroller i numerisk ordning, det blev ungefär en ringbana då. Sista kontrollen var i parken framför Bündheim Slott, och där skulle vi träffas sedan. Vi startade med några minuters mellanrum, och då var många andra runt omkring oss som också sprang samtidigt. Det var roligt att höra alla språk, det talades ryska, franska, (tydligt brittisk) engelska och några till. Det började i en liten park med lekplats, där jag lyckades vricka fotleden när jag hoppade över en bäck, sedan ut på gatorna i solen. Det var mycket mycket varmt, säkert 27-28 grader. Inga riktigt branta backar men nog var det kuperat. Efter ett antal kontroller i ett bostadsområde kom vi så in mot Bad Harzburgs centrum, sprang direkt förbi järnvägsstationen, sedan in i ytterligare ett bostadsområde, ganska mycket uppför. Den 14:e kontrollen lyckades jag bomma, jag såg direkt på kartan att byggnaden nog föreställde en kyrka, men sprang in i fel väg (det hjälpte inte heller att svetten hade börjat beblanda sig med solcremen och rinna in i ögonen) så att jag inte hittade kyrkan först. När jag hade lyckats reda ut detta fanns det inte så mycket bana kvar, och resten gick bra. Jag hade sprungit 3,79 km (ingen aning vad banlängden var) på drygt 24 minuter. Ingen höjdartid, men med tanke på värmen får jag vara nöjd.

Hem till lägenheten, lite fika, och så åkte vi till Matthias-Schmidt-Berget i St. Andreasberg. Här finns det en sommarrodelbana (för svenskar: ungefär så som den i Rättvik, fast man åker upp med stolslift, men kälken fastspända vid stolens yttersida) som jag redan hade åkt på när jag var 10 år gammal. Det är alltid kul med sådana banor, och det var det även här. Sedan in i skuggan på caféterrassen, glasskaffe (Det finns nog inte i Sverige? I stort sätt kall kaffe, vaniljglass och grädde, mycket läskande och gott.), och windbeutel, en lokal specialitet som liknar en semla (fast lättare deg), även den med glass, grädde, och jordgubbar.

När vi kom hem tyckte Tanja och jag att vi inte hade sprungit så det räckte än, så det blev en löptur här i St. Andreasberg. Det blir automatiskt backträning här, det finns inget annat en backar, och branta är de också. Uppför backen bakom huset, när till sjön i brunnsparken, uppför backen till brunnshuset, när till sjön igen, och upp till backen bakom huset och sedan ner igen. Mycket kvavt och varmt och riktigt riktigt jobbigt, men säkert mycket bra träning också.

På kvällen blev det grillbuffé i brunnsparken, och nu är det söndag morgon, dagen där det  börjar på riktigt. Om tre timmar startar jag i sprintkvalet som går i och omkring brunnsparken i Bad Harzburg. Vi får parkera vid eventcentret och blir bussade därifrån, hela stadscentrum i Bad Harzburg är spärrat för trafik för orienteringen. Så ska det låta!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar