Höghöjdstävling i Sierra Nevada

Publicerat den 13 september, 2011 av kalledalheimer

Är fortfarande på tjänsteresa i USA, men har denna gång lyckats pricka in en helg med en mycket speciell tredagarstävling, ”Sierra 3-Days” som även räknades som regionmästerskap för västra USA. Här kommer en liten berättelse om hur det gick till där.

Tävlingen avgjordes i två olika terränger runt Truckee. Truckee ligger i nordöstra Kalifornien på ungefär 1800 meters höjd, mitt i Sierra Nevada, bara 2,5 (svenska) mil norr om Lake Tahoe. Det är inte långt från gränsen till Nevada, och närmaste större stad är faktiskt Reno i Nevada. Truckee själva är en lite ort på kanske 10000 invånare som i den gamla stadskärnan har mycket vilda västen-stuk kvar. Överhuvudtaget var mycket i Sierra Nevada precis som man föreställer sig vilda västen, även där det inte är tillrättalagt för turisterna. Det är mycket bergigt (jag kunde se snö på topparna som går upp mot ungefär 3300 m), mycket kuperat, ganska vackert, men inte slående så. Väldigt torrt, och många träd är döda, varför vet jag inte.

Jag hade mitt sista kundmöte för första veckan utanför Dallas och flög upp till Reno därifrån. Tyvärr så hade men resvecka försvunnit tidigare på resan (och vid det där laget hade jag inga stora förhoppningar att jag skulle någonsin få tillbaka den). Så jag stod utan idrottskläder, kompass, SI-pinne. I alla fall hade jag inte mindre än fyra par tränings- och orienteringsskor, eftersom jag hade beställt nya till första hotellet på resan, så även om de inte var insprungna, så hade jag i alla fall skor. Jag åkte först till REI, en stor friluftslivsbutik, i Reno och köpte en löpartröja samt tights (ingen bra kvalité, och inget större utbud, men jag var glad att jag fick någonting alls), samt en mycket enkel Suunto-kompass. Sedan ungefär en timme till Northstar Resort en mil söder om Truckee där första deltävlingen, springen, skulle avgöras. Kartan täckte själva anläggningen med många hus med semesterlägenheter, parkeringsplatser, grönytor däremellan, samt lite skog också. Ganska så kuperat.

Jag kunde hyra en SI-pinne i alla fall, och så fanns det en liten försäljning där jag kunde i alla fall få en tumkompass och en (dålig) angivelseficka, så jag var hyfsat bra utrustat till slut. Jag hade bett om sen starttid pga resan dit, så jag var en av de sista som startade, 17:48. Det är långa startdjup på tävlingar i USA eftersom man bara lägger sju olika banor, men är mycket noga med att det är minst två minuters startintervall mellan löpare på samma bana, även om de springer i olika klasser.

När jag anmälde mig var jag lite rädd för den höga höjden (i skidvärlden räknas allt över 1500 m som hög höjd, och här var det över 1800 m). Därför hade jag inte anmält mig i M40, men i M-Green; jag hade då lite kortare banor, samma banor som M50/55/60 har. Det räknas fortfarande som tävlingsklass, men alla män oberoende av ålder kan anmäla sig till den. Det visade sig sedan att nästan alla i klassen var födda inom fyra år.

Jag kom iväg bra, försökte springa på rätt ordentligt, det gick också mest utför i början, hittade ettan och tvåan utan problem, läste sedan fel på kartan och sprang till fyran först, men trean och fyran låg bara 30 m ifrån varandra, så det var ingen större miss. Lite till runt husen till femman, och så var sexan första kontrollen inne i skogen. Här hade man mest skillnaden mellan vit, gul och gröna buskar att gå efter, inga större höjdskillnader just där. Det var fyra kontroller i skogen, men ungefär där small det till. Det var som att få ett hammarslag på bröstet, jag kunde inte andas (kändes det som), och varje steg kändes riktigt tungt. Jag hade gått ut för hårt i den tunna luften, och eftersom jag hade landat där bara några timmar tidigare var jag inte alls akklimatiserat. Dessutom hade jag nu nått lägsta punkten på banan, hela resten var stigning upp till målet. Jag småsprang först, sedan joggning när jag kom ut ur skogen och in bland husen igen, men nu var det rejält uppför, så mycket fart blev det inte förrän på målrakan. Två av kontrollerna vid slutet låg dessutom nere vid bassänger som man fick klättra ner till, sedan upp igen på andra sidan.

Jag gick i mål med en tid på 24:05, ganska mycket för en bana på 2,1 km, men den var också mycket mera kuperad än vad vi brukar ha i sprint, för att inte tala om den tunna luften. Jag var fortfarande ganska omtöcknad och fick lägga mig på backen en stund innan jag orkade resa mig och kolla resultaten. Jag låg då på en 2:a plats av 4, med två löpare kvar på banan. Jag orkade dock inte vänta på resultaten längre och åkte tillbaka till Reno, men nästa dag såg jag att jag hade blivit 2:a av 6, men 1:10 efter segraren (så det var inga segertider runt 12-15 minuter som det brukar vara).

När jag väl kom till mitt hotell i Reno (jag hade bestämt mig för att bo där för att det var mycket billigare än i Truckee) väntade en glad överraskning på mig – väskan stod där, den hade kommit dit före mig. Vad bra, då slapp jag åka ut igen efter duschen (det finns sällan dusch på amerikanska tävlingar) och köpa ytterligare nya kläder. Jag åt en snabb middag på hotellrestaurangen och föll i sängen.

Men natten blev kort, för jag hade ställt veckarklockan på kl 4 på morgonen för att kunna följa värmlandsungdomarnas framfart på USM. Lite häftigt att kunna lyssna på speakerljudet och se liveresultaten på ett hotellrum i Reno, Nevada 🙂

Jag åt en tidig frukost på hotellet, sedan bar det av mot Truckee igen, den här gången ungefär tre mil nord om samhället. Första samlingen var på en asfalterat parkering mitt i nationalskogen, därifrån åkte man shuttlebuss till arena som låg ungefär 2 km bort (ganska bekvämt, i Sverige hade man fått gå). Starten låg nästan omedelbart vid arenan, precis som jag giller det. Den här dagen stod det medeldistans på programmet, och jag hade en bana på 3,0 km.

Terrängen var väldigt olika från allt jag har sett förut. Ganska kuperat, skogen ganska gles, kartan som ett stort mosaik med vit och gult och vit/gult-kryssat. Kartritaren hade dock en annan uppfattning om vad som är ett hygge, det som var ritat som hygge skulle vi nog oftast klassa som vit skog. Det var nästintill omöjligt att navigera efter de små gula fläckorna, endast de större var tydligt nog att använda. Det var som sagt mycket kuperat, men inte särskilt detaljerat, så det fanns överhuvudtaget inte så mycket att läsa på. Mest stenar, stengränsen låg på 1m för små och 2m för stora. Det fanns dock många rotvältor som var större än stenarna, så stenarna var inte alltid så lätta att känna igen. Dessutom fanns det knappt något blått alls på kartan, och även när det fanns en bäck inritad så var den oftast torr. Allt på backen var snustorrt, trampade man på en gren, även större sådana, så brast den direkt. Det fanns några skogsmaskinsvägar och (oftast otydliga) drivningsvägar, men i stort sett inga stigar.

Jag hade till en början stora problem med att hantera skillnaden mellan vit och gult vilket gjorde att jag bommade ettan med ca. 1 minut och tvåan med säkert fem. Sedan gick det bättre till de nästa tre, även om fyran var på en mycket brant sluttning med lösa stenar på, det var inte lätt att ta sig fram där alls utan att glida några meter ner. Sexan bommade jag sedan stort (vet fortfarande inte vad jag gjorde där), så jag bestämde mig att ta det lite lugnare och läser mera noggrann och gå mer efter kompassriktning än efter kartan. Då gick det senast bättre och jag spikade alla kontroller utom den sista. Den var lite märkligt. Det var bara 55 m från sista kontrollen och in i mål enligt angivelsen, och jag hade ju sett målrakan, men hade då misuppfattat vilken SI-enhet som var målet och vilken som var sista kontrollen (sista kontrollen visade sig vara direkt vid ingången till målrakan). Därför fick jag inte ihop det först, målet där, skogsvägen där, hur kan kontrollen vara här? Det stod också lite koner längs vägen som skymtade orange. Tvekade kanske i 30 sekunder, sedan förstod jag och kunde springa in i mål.

Arrangörerna hade problem med skrivaren så att de inte kunde skriva ut några resultatlistor, men när det senare kom upp på WinSplits såg jag att mina inte direkt snabba 48:11 räckte till etappsegern i M-Green. Det fanns dock en hel del löpare på samma bana som var snabbare i de yngre klasser (M-18, F-20) osv. Den tunna luften ställde inte alls till det för mig lika mycket som dagen innan, kanske hade jag redan blivit van?

Jag träffade sedan Malin och Max, ett par från IF Hagen i Skövde som var på semester i Kalifornien och passade på att springa en tävling, samt Kent från Älvsbyn som har bott i San José i 25 år, plus Jonas som också bor i Kalifornien. Ganska roligt att kunna göra kartsnack på svenska långt ute i Sierra Nevada i Kalifornien 🙂

Klockan var bara ett när jag tog shuttlebussen tillbaka till parkeringen, så jag bestämde mig att se lite mera av omgivningen. (Den som bara är intresserad av orientering kan hoppa över några stycken nu.) Jag åkte ner till Truckee och fortsatte sedan mot Lake Tahoe. Många av mina amerikanska vänner är lyriska över hur vacker Lake Tahoe är, men jag måste säga att jag inte var så speciellt imponerad. Visserligen ligger den vackert mitt i bergen, men är ganska stor och ostrukturerad, och det är väldigt svårt att komma till vattnet alls, då det mesta är privat område, och där det inte är det är det överfullt och smutsigt.

Men jag hittade med navigationssystemets hjälp i alla fall en udda, men mycket bra glasscafé, trevligt med uteservering. Glassen jag beställde visade sig vara i allra största laget, det är sällan att jag inte orkar äta upp en glass, men den här gången blev det så.

Fortsatte sedan lite mera längs sjön för att ta mig tillbaka över Mount Rose-passet till trogdalen där Reno och Carson City ligger. Jag kom då upp till 2716 m på högsta punkten längs den mycket slingrande och vackra vägen.

På vägen ner från bergen förstod jag att var inte långt ifrån Carson City, delstaten Nevadas huvudstad. Eftersom jag har en påbörjat samling med bilder med ”Kalle framför state capitols” (alla delstater i USA har en capitol building som efterliknar den i Washington DC, fast i mindre skalor), bestämde jag mig för att åka dit. Men på vägen dit såg jag en skylt med ”Virginia City – National Historic Monument” på som gjorde mig nyfiken, så jag svängde av motorvägen igen och hamnade snart i en ännu mera slingrande väg som gick brant uppför väggarna på östra sidan Reno-dalen. När jag väl var uppe på högplatån var det bara en liten bit till till Virginia City, som upplevde en kort men häftig guld- och silverrush på 1850- och 1860-talet. Staden ser fortfarande ut som en guldgrävarstad, precis som man tänker sig det, och även om det är väldigt turistaktig, så märks det dock att det är autentiskt runt omkring, där man inte har snyggat till det för turister. Det finns fortfarande lite gruvverksamhet där, och jag lärde mig att Nevada faktiskt fortfarande är världens tredje största goldproducent.

Från Virgina City var det inte långt till Carson City, Nevadas huvudby. Carson City har bara 50000 invånare (mindre än Karlstad, alltså), och inne i stan ser det ännu mindre ut. Jag hittade capitol-byggnaden utan problem, till och med parkering ett kvarter bort, och kunde ta kortet till samlingen. Eftersom jag också samlar på ”delstater där jag har druckit kaffe på Starbucks på”, och Nevada var inte i den samlingen än, så lät jag navigationssystemet letar efter närmaste Starbucks och drack mitt kaffe där.

Arrangörerna hade fått slut på bläck till skrivarna, och eftersom de flesta av de borde i lodger och campingplatser långt ute på vischan, medan jag bodde i storstan Reno, så hade jag erbjudit mig att köpa nya bläckkartuscher, vilket jag gjorde på OfficeMax i Carson City. Men nu hade det blivit kväll och jag var rejält trött, så jag köpte bara en sallad hem på vägen som jag åt på mitt hotellrum.

Söndag morgon, dags att packa och lämna hotellet i Reno. I hasten glömde jag dock en kostym i garderoben 😦 Det fanns ingen mat att köpa på arenan, så jag köpte med lite färdigt förpackade svindyra lunchsnackpaket från Starbucks.

Den här gången var arenan direkt på andra sidan vägen från parkeringen, och starten ca. 1,4 km bort längs samma väg som ledde till arenan dagen innan. Banan var dock (i mitt fall i alla fall) helt på andra sidan skogsvägen. Arenan påminde lite om arenan i Bonäs på För-EM, med en massa döda grenar på backen bland glesa träd. Målrakan var ganska ojämn, med flera grusvallar som man fick hoppa över.

Jag ganska tidigt till starten, värmde upp, pratade lite med några BAOC-löpare, och sedan var det min tur. Från startpunkten till första kontrollen var det ungefär 350m, kontrollen var en sänka i en sluttning, på samma höjdkurva som startpunkten. Jag försökte följa höjdkurvan och läsa på de gula fläckorna längs vägen, men jag måste ha kommit för högt upp ändå. Jag vet att jag har en tendens att komma för långt ner när jag försöker följa höjdkurvor, så antagligen överkompenserade jag här. I ringen fanns det flera stora och små stenar som jag hade svårt att läsa på. Det var först när jag såg flera andra löpare springa ut från kontrollen att jag förstod att jag var både för högt upp och hade kommit lite för långt. 13 minuter till första kontrollen, det skulle rent matematiskt betyda en löptid på 3 timmar och 15 minuter för 15 kontroller! Det kunde bara bli bättre.

Men det blev det inte till andra kontrollen. Återigen kom jag för högt upp, och det tog en stund innan jag kunde läsa in mig bland de små gula områden. Då var det bara att springa rakt ner för att komma till den lilla branten på ängen. Ytterligare sex minuter på en sträcka som bodde inte ha tagit mer en tre.

Nu var det dags för den första riktiga långsträckan. Strecket gick rakt över högsta punkten på hela kartan. Dessutom fanns den ingen bra sista säkra (”attack point” heter det förresten på orienteringsengelska) när man kom från det hållet. Så jag bestämde mig för att dra lite snett mot ett stort hygge. Det var fortfarande hela 65 m stigning, men jag kunde dra ut den lite. Mycket jobbigt var det, delvis riktigt brant, men jag träffade hygget precis där jag ville göra det (och jag tyckte att det inte alls såg ut som ett hygge). Sedan förbi några grönrområden, ut på en skogsväg, med en krok på vägen som sista säkra (dåligt, jag vet, men det fanns inget bättre), och över en äng mot stenen vid skogsbrynet. Jag stämplade där samtidigt med två andra som hade stämplat lite före mig vid andra kontrollen, det var alltså inte så mycket sämre att inte gå rakt på sträcket.

Sedan kom den en långsträcka till, och det gick perfekt ändå ner jag kom till ringen. Jag hittade en kontroll, men det var fel kodsiffra, och sådant brukar få mig att tappa den mentala jämnvikten, även så. Jag tappade fokus och började leta bakom i stort sett varenda sten. Fick också kontrollen till slut, men mycket tid hade gått.

Sedan hade jag i stort sett inga problem ända till tolvte kontrollen, om man bortser ifrån att jag blev ganska trött. Det var stora stigningar både uppför och nerför hela tiden, och även om terrängen var mestadels lättlöpt, så tärde det ändå på krafterna.

Det var inte långt mellan 12:e och 13:e kontrollen, men 13:e var en sten i en sluttning där inte fanns så mycket att läsa på. Jag sprang nerför en rågång lite till höger om kontrollen, använde en sten nära rågången som sista säkra, och siktade mot kontrollen som skulle sitta ungefär 80 m snett nerför. Men då såg jag ett gäng andra löpare springa förbi mig som fortsatte på samma höjdkurva. Jag visste att det var fel, men ändå följde jag dem, av någon anledning lyckas jag inte att bli av med detta Följa-John-beteende. Och självklart så var det inte stenen som de sprang till, men stenen som jag hade siktat mot från början, men då hade jag tappat en minut till.

Till fjortonde fanns det vägvalen att springa på strecket, men flera stora stigningar, eller att springa runt ravinerna på samma höjdkurva. Jag var då så trött att jag ändå inte hade kunnat springa så mycket, så jag gick rakt på och träffade också den lilla branten exakt, dessutom hade jag sprungit förbi flera av dem som var med mig till 13:e, så även om det gick långsamt så var det väl rätt val i detta fall. Femtonde var sedan lätt, om än mycket brant nerför över ojämn mark, och sedan den likaledes ojämna målrakan. Då hade jag sprungit 9,8 km på en bana på 7,2 km, på två timmar och 12 minuter. De flesta tider på banan låg också mellan 2:05 och 2:25, så det var nog ganska okej.

Jag kom på tredje platsen den dagen, och tillsammans med andraplatsen från sprinten och förstaplatsen från medeldistansen vann jag min klass och fick medalj, den första 🙂 US Western States Champion blev jag dock inte eftersom jag är inte bosatt ”i en US-delstat med ett berg som är 10000 fot eller högre”.

Under loppet kände jag konstigt nog inte så mycket av syrebristen, men desto mera när jag nu gick uppför backen mot parkeringen. Varje steg kändes tungt, och jag var tvungen att uppsöka Starbucks i Truckee för att fylla på kaffeindepåerna inför den fyra timmars bilfärden nerför bergen, genom Centraldalen där Sacramento ligger och vidare mot San Francisco och arbetsveckan där.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

DM-Helgerna

Publicerat den 7 september, 2011 av kalledalheimer

Två helger med distriktsmästerskapen har avgjorts i Värmland, och det gick väldigt bra för flera av vikinglöparna. Inte en enda tävling utan medalj åt någon viking!

Det hela började i slutet på augusti med Natt-DM i Kristinehamn (Sprint-DM hade redan avgjorts i juni). Efter mycket regnande var just den dagen ovanligt varmt, runt 25 grader, och när vi kom fram till Kristinehamn var det fortfarande 21 grader, fast det hade hunnit bli mörkt. Kändes lite som södra Europa. Tim hade tackat nej i sista sekunden (vi hade tänkt att springa Ö2 tillsammans), så det blev bara Jan, Benoit och jag, och så Valter och Anders Alamaa. Jag bytte då upp mig till Ö4, som också Benoit sprang. Jan startade i H16.

Nattorientering är ju alltid kul, mörkret och lugnet omkring en är på ett märkligt sätt samtidigt lugnande och upphetsande, det känns som ett rus att springa på en smal stig i skogen med pannlampan som visar vägen – och då har vi ändå ganska billiga och inte speciellt ljusstarka pannlampor, och inte sådana värstinglampor som några andra har – det känns som om man möter ett godståg när man möter dem… Vill också ha!

Jag sprang banan utan några större problem, bommade nog inte mer än en minut sammanlagt, men tog väldigt säkra (och långa) vägval hela tiden. Efter ungefär två tredjedelar fick jag lite mer fart under fötterna, och det syns också i splittiderna. Jag blev 5:a (av 12) till slut, 14 minuter efter segraren, och två minuter och en placering före Benoit (som sprang snabbt, men hade en stor bom). I Jans klass var det bara tre löpare, så han behövde ”bara” komma runt för att få sitt DM-brons, men så bara är det ju inte, det var allra första gången att han sprang nattorientering alls. Men han tog sig runt utan större problem och fick då Vikings enda medalj den kvällen. Sedan var det bara att hålla sig vaken de 11 milen hem, vi var hemma vid 1-tiden…

En märklig sak förresten var att Benoit och jag i Ö4 (som skulle ju vara orange enligt den gamla klassindelningen, och gul enligt den nya) hade exakt samma bana som Jan i H16 (som skulle ju vara violett). Men det märks tydligt att många arrangörer har inte förstått det nya klassindelningssystemet, det blir förvirrande hela tiden, man vet inte ens om de använder det gamla eller det nya. Snälla arrangörer, det hela kan lösas enkelt genom att helt enkelt skriva svårighetsfärgen för alla (öppna) banor i inbjudan, så vet alla vad som gäller.

Lördagen var det ”vilodag” (dvs. fixa-i-trädgården-dag), fast Jan och Tim deltog också i Eldfestjoggen i Hagfors, en urgammal tradition som arrangeras av Vikings friidrottssektion i samband med Eldfesten.

På lördag eftermiddag började det regna, och sedan slutade det aldrig. Det var inte så många vikingar anmälda till Lång-DM i Gunnarskog ändå (det är ju rätt långt dit också), och några fler backade ur på grund av regnet, och vi var väl också tveksamma, men säsongen är snart slut, och då ska man inte låta sig avskräckas (dessutom tycker jag alltid synd om arrangörerna om det dyker upp så lite folk). Så vi åkte ändå, i spöregnet. Arenan var bara lervälling, vi lyckades inte ens ta oss upp på åkern där vi skulle parkera, till slut fick vi snällt nog stå på någons gräsmatta så att vi kunde parkera någonstans alls (man behöver nästan fyrhjulsdrift som orienterare…). Skorna som jag hade åkte dit med blev genomblötta direkt, och det blev givetvis också orienteringsskorna, så jag hade inga torra skor kvar att byta till. Inte Roligt.

Men roligare blev det sedan. Det är ju det som är märkligt med orientering, så fort man springer iväg från starten glömmer man regnet, kylan, leran, och är bara fullt fokuserad på den här roligaste sysselsättningen som finns. Sedan, när man kommer i mål och har inga torra skor att byta till, då kommer man ihåg…

Och sedan gjorde det ju inte saken sämre att de fanns gott om vikingframgångar. I H10 kom Tim på en andra plats och tog således sin allra första DM-medalj. Guldet vanns av träningskompisen Elias som dock tävlar för OK Älgen. Tim och Elias ska springa Dala-Dubbeln tillsammans (som Commander Cody och Commander Fox…), och det då var det här ju ett ganska bra resultat. (Men sedan får man inte glömma att det är alltid mycket tuffare konkurrans i Dalarna.) I H16 var det fyra löpare den här gången, och Jan knep helgens andra brons. Själv sprang jag ÖM5 (H40 i långdistans är än så länge alldeles för långt för min del) och lyckades ganska bra, kom 4:a av 9 och hade bara 4:20 upp till första platsen. Benoit och Tanja sprang ÖM3 och kom 1:a och 2:a där, dubbelseger 🙂

Och sedan får man ju inte glömma Vikings alldeles egen krutgubbe, Valter. Efter framgångerna på O-Ringen i H80 och nätt och jämnt missad brons på Natt-DM slog han nu till med en 11-minuters-seger.

Regnet lättade lite när det blev prisutdelning, men det var ingen idé att byta om helt, så vi begränsade oss mest till torra tröjor och satte på värmen i bilen på vägen hem. Det märks att det blir höst. (Och det inte bara på Älgflugorna.)

På onsdagen mellan DM-helgerna var det för första gången min tur att arrangera Vikings vuxenträning. Jag hade lagt fyra banor på mellersta Gastbergskarta, en gul, en röd, en kort svart och en lång svart. Samlingspunkten var hemma hos mig, då har man i alla fall nytta av att man bor på kartan 🙂 Klubbens ordförande Kalle var medarrangör och hjälpte mig att hänga ut kontrollerna och SI-enheterna, vi gjorde nästan alla kontroller tillsammans för att dubbelkolla allt, och det kostade oss inte mindre än 3,5 timmar… (Och sedan efteråt 2 timmar till att hämta in.) Tyvärr var också den eftermiddagen mycket regnig, ibland vräkte det bara ner, så mycket att SI-printern lade av till slut.

Och så kom det en DM-helg till, och den blev mera framgångsrik för Viking än vi någonsin hade kunnat drömma om. Det började med Medel-DM på lördagen runt Arnäsberget nordväst om Forshaga. Supersvår terräng, en massa små förkastningsbrantar som det var svårt att hålla reda på. Vi hade hela 25 anmälda, lite bortfall pga sjukdomar, men det blev 23 startande till slut, inte illa. Ingen speciellt vacker dag, och det var blött både i skogen och på arenan, men det kom i alla fall inget regn uppifrån.

Jag sprang H40 (det är den förbannade Sverigelistan som gör att jag envisas med att ge mig ikast med H40-klassen då och då, fast jag egentligen inte hänger med där), och det började hyfsat bra, om än långsamt, det var svårt, och det gällde att hänga med på kartan hela tiden. Klubbkompisen Anders startade 6 minuter bakom mig, och jag undrade ner han skulle vara ikapp, han är fruktansvärt snabb, ibland lite för snabb. Men jag hade inte sett honom till femte kontrollen, och fram till den hade jag inte haft några större orienteringssvårigheter. Men sedan gjorde jag ett pinsamt nybörjarfel, jag lade kompassen åt fel håll på kartan, förväxlade således nord och syd och sprang kontrakurs. Jag märkte det efter några minuter (det var många branter jag fick klättra nerför som inte fanns med på kartan…) och vände då om när jag hade förstått vad jag hade gjort, men när jag kom förbi kontrollen igen hade 7 minuter gått. Jag fick passera ett grönområde, kunde läsa in mig på andra sidan, följde ett surdrag och skulle sedan ta mig till kontrollen, en sten, med finkompass, men slutet på ett surdrag är inget bra ställe som sista säkra, det är för väderberoende. Jag kom helt borta, försäkte förgäves läsa in mig igen på alla parallela sänkor, och ställde mig till slut på områdets högsta punkt. Efter kanske en minut kom en Skattkärrslöpare förbi som jag misstänkte kunde ha samma kontroll som jag, så jag följde honom lite på avstånd, hördet pipet från stämplingen och såg i samma moment också stenen. Ungefär en kvart hade jag förlorat på den sträckan.

Sedan var det bara en kort bit kompassträcka till 7:e, och precis när jag skulle svänga in till den svischade Anders förbi mig. Det förvånade mig mest att det hade tagit så pass långt tid, jag trodde att han hade passerat mig osett för länge sedan. Det var ingen idé att hänga på honom, det skulle jag inte ens klara i 100 meter. Men 8:e var lätt, man kunde mest följa en beståndsgräns, och på väg till 9:e när jag just passerade ett grönområde träffade jag Anders igen, som hade läst in sig på fel kontroll och hade hoppat över 8:an som han nu letade efter. Jag visade honom hållet jag hade kommit ifrån och närde viss hopp att jag kanske kunde komma i mål före honom, om än inte på resultatlistan. Men det var givetvis förgäves, på vägen till 11:e och nästsista, när jag höll på att klättra nerför ett brant stup (det pirrar lite i magen att hoppa ner två meter om man inte kan se vad som finns det nere…), kom han bakom mig i rusande fart. Vi klättrade tillsammans nerför branten och han sprang snabbt rakt fram. Jag hade dock för mig att kontrollen låg en bra bit till höger om brantens fot, men trodde först att Anders hade redan tagit den och vänt om av någon anledning. Jag hittade kontrollen utan problem och träffade Anders sedan vid en bäck där han läste in sig. Ett pyttelitet ögonblick kämpade djävulen och ängeln i mig med varandra, sedan vann ängeln och jag frågade om han redan hade tagit 11:e. Det var då han upptäckte att han hade missat den, och han sprang tillbaka. Således tog jag mig i alla fall i målet före honom, dock inte de sex minuterna som han startade bakom mig. Sedan visade det sig tyvärr att han också hade hoppat över sjätte kontrollen, stenen som jag hade haft så mycket besvär med själv, och han blev diskat och jag hamnade före honom i resultatlistan ändå. Men det är ju allt lite trist, det är ju inte så här man vill komma före en klubbkamrat. Jag kom således 17:e av 18 startande, mer än en halv timme efter 16:e platsen. Ingen prestation jag kan vara speciellt stolt över alltså. Men, men, det var faktiskt väldigt svårt, och jag var i alla fall glad att ha tagit mig runt.

Fast – vanligtvis kan jag vara lite nedstämd på målrakan, för då är ju det roliga slut. Men den här dagen var det då det roliga började. Redan när jag sprang mot målet och de andra vikingarna hejade på mig hörde jag någon ropa: ”Tim vann!” Jag var inte säker om jag hade hört rätt, men han kom direkt till mig när jag målstämplade, och var sprudlande glad, och även om jag inte riktigt förstod vad han ropade då, så förstod jag ju att det hade gått väldigt bra för honom. Och visst var det sant, Tim hade vunnit DM-Guld på medeldistansen! Och det med nästan två minuter före silvermedaljören. För Jan hade det också gått bra, fyra löpare igen, och han kom trea och tog således tredje DM-Bronset på tredje försöket, inte illa det heller. Och krutgubben Valter verkar för tillfället vinna som han vill, den här gången med hela 20 minuter. Guld till Viking i yngsta och äldsta klassen!

För Tanja blev det lite svårare än väntat, ÖM4-banan som ju egentligen skulle ha varit en lång gul bana visade sig vara orange (det var samma som H14 och D14), ytterligare förvirring med motionsklasserna alltså. Men hur som helst fixade hon det bra (hon kan ju mycket bättre än hon själv tror) och kom 6:a av 17, med bara 4,5 minuter upp till första platsen.

Och så var det Frances. Frances och Don är vänner till oss, Don också arbetskollega, de är britter, lite över 60, och bor drygt 3 km bort längs samma skogsväg. Vi hade tidigare lurat med dem på olika idrottsupptåg, så har Frances sprungit en sträcka på Stafettvasan åt oss, fast hon knappt hade stått på skidor förut, och Don skulle ha sprungit en sträcka på Vasastafetten, men blev sjuk i sista stund. Frances hade varit med på vikingträningen två gånger, första gången med Tanja, andra gången på egen hand (och då fick ja lotsa henne ur skogen med hjälp av mobilen :-)), men jag hade alltså övertalat henne att vara med och springa den lättaste banan, ÖM2 (och den var verkligen vit som den ska vara, det var samma bana som Tim hade i H10). Startfunktionärerna var snälla nog att tillåta mig att stå där väldigt lite vid starten så att jag kunde förklara hela banan för henne, alla kartsymboler hon skulle möta, angivelsen osv. Banan var bara 2,3 km, men när jag hade kommit i mål var hon fortfarande inte tillbaka, och jag blev lite oroligt där. Jag hade redan inställt mig att ge mig ut i skogen och leta, men till slut dök hon upp, efter nästan 2 timmar. Hon hade tagit fel stig vid två tillfällen och gått flera kilometer för mycket, men alltid lyckats läsa in sig igen och komma tillbaka. Det där var ju kanonbra gjort, med tanke på att det var tredje gången i livet att hon sprang en orienteringsbana (och allra första gången att hon klarade det helt själv)! Extra roligt att hon fick utlottningspriset i klassen, ett presentkort på sportbutiken, så hon kan köpa sig orienteringsutrustning 🙂 På vägen till tävlingen sade hon att hon tyckte om orientering, men brydde sig inte om själva tävlingsmomentet. Det är ju helt i sin ordning, men när vi åkte tillbaka så sa hon med en gång att hon ”hade önskat att klara banan på under en timme”. ”Bryr mig inte om tävlingsmomentet”, haha. Det där var inte sista tävlingen i ditt liv, Frances!

Det var flera bra prestationer av vikingar, så missade Adrian pallen nätt och jämnt med sin 4:e plats i H12. I H12 tog Kils OK en trippelseger, och det gjorde dem ju till storfavoriter i söndagens stafett, men dit kommer vi sedan. Bra jobbat också av Bengt som debuterade i tävlingsklass, H50, och av Thomas Moen, som tyckte att H40 var för svår, valde ÖM8, och då fick samma bana som H35 🙂

Fast forward till söndagen, Stafett-DM i Molkom. Jag är fortfarande lite omtumlad efter den fantastiska prestationen som våra härliga ungdomar har visat upp. Själv är jag tveksam ibland, men visst måste vi göra någonting rätt med ungdomsträningen.

Jag hade sett fram emot just Stafett-DM. Orientering är fantastiskt rolig, men stafett är ännu ett snäpp roligare och spännande. Dessutom tyckte jag om arenan, det var Molkoms IP, så det skulle vara inomhusduschar, en riktig parkeringsplats och annan infrastruktur. Jag är nog inte skogsmulle nog för att tycka om arenor långt ute på vischan, även om jag kan gott leva med det. Och så börjar ju kartan från Lång-SM 2010 just där, så allt är det ett bra orienteringsområde.

Viking hade tre DM-lag med, i H12, H14 och H60. Det är väldigt synd att vi inte fick ihop något tjejlag (med tanke på att vi hade två ifjol), men det är ganska svårt att få många av tjejerna att tävla, fast de egentligen kan. Dessutom hade vi tre lag i klassen ”Öppen Flexi”, som jag kommer till lite senare.

När jag tittade på startlistan trodde jag inte att H12:orna hade en större chans, det var allt för starkt motstånd, inte minst Kils OK med de första tre placeringarna på Medel-DM dagen innan. Och så var Tim med, som visserligen vann H10 dagen innan, men som ju är två år yngre än de andra. Tim och kompisen Albin skulle dubblera på första sträckan, och sedan skulle Adrian avsluta. Adrian hade ju viss stafetterfarenhet, han hade tagit en mycket överraskande silvermedalj tillsammans med storebrorsan i Stafett-DM 2010.

Väl på plats i Molkom gjorde ungdomsledaren Ewa en genomgång om hur växlingsproceduren fungerar. Tim och Albin hade fått instruktioner att köra var sitt eget race, tanken var att det skulle ge dem två chanser att en av dem lyckas bra, istället för mer bära eller brista om de sprang tillsammans hela tiden. De var superladdade ner starten gick, och det var alla vi andra med; som vanligt förde vi mest oväsen, med tutor och många hejarop. Jag förstår fortfarande inte de andra föreningarna varför de bara står där och glor (om ens det) när deras klubbkamrater springer.

Arrangörerna använde ett fiffigt knep för att göra tävlingen mera spännande för publiken (radiokontroll fanns bara för H21 och D21). Från en del av arenan kunde man se över ett hygge mot skogsbrynet, och där fanns tredjesista kontrollen på alla DM-banor. Vi förväntade oss väl mest att se kilslöpare, eller kanske tyrare, i början, och mycket riktigt dök det också upp en tyrlöpare först. Sedan hände det ingenting på ett tag, och jag tänkte just gå till toan när jag hörde speakern utropa att det verka vara vikinglöpare på gång vid skogsbrynet. Jag sprang tillbaka till utsiktsplatsen och mycket riktigt syntes först Tim, sedan någon sekund senare Albin. Alla vikingar i närheten började omedelbart att heja frenetiskt, vi skrek oss hesa för första gången. Det var några otäcka sekunder när de inte kunda hitta kontrollen först, och vi pekade och viftade, fast jag tror nog inte att de ens la märke på oss, så fokuserade som de var. Till slut hittade de kontrollen, sprang under frenetiskt jubel över hygget och försvann ner i en sänka. Hela tiden förväntade vi oss att det skulle dyka upp andra löpare, men ingen kom. Vi sprang till sista kontrollen vid ingången till målrakan, och tillbringade några ovissa sekunder till innan de dök upp. (Vad vi inte visste då var att det fanns en kontroll till mellan publik- och sista kontrollen.) Tim och Albin sprang över målrakan för allt de orkade, utan att veta att de låg så pass långt framme (Tim berättade senare för mig att han trodde att de skulle vara bland de sista.) De skickade ut Adrian drygt två minuter efter Tyr och drygt 90 sekunder före Älgens andra lag som växlade som trea. Ingen fyra syntes till, och en medalj verkade inte vara så pass omöjligt längre. Tim och Albin hade då slagit storfavoriterna från Kil med över 9 minuter (de måste ha bommat stort), och även kompisarna i Älgens förstalag med nästan 5 minuter.

Mycket på grund av sina fotproblem som gör att han inte alltid kan springa så fort som han vill eller orkar, har Adrian blivit väldigt kartläsningssäker, vi kunde lita på att han inte skulle bomma speciellt mycket, och så ger han sig ju inte i man-mot-man-löpningen i första taget heller, även när fötterna ömmar. Men två minuter upp var två minuter upp. Jag fick sedan gå in i uppvärmningsområdet på bandyplanen (varifrån man kunde se publikkontrollen mycket väl) inför min egen sträcka och kunde höra speakern dåligt därifrån. Vad som hände i skogen sedan kunde vi ju inte veta, men vi såg senare att Tyr bommade mycket till andra kontrollen, och då kunde Adrian gå om. När han dök upp vid publikkontrollen visste jag dock inte säker på vilken position han var, men jubeln hos de andra vikingarna på andra sidan staketet antydde redan att det hade gått bra, och så kunde Adrian defilera som segrare över mållinjen. Det blev mycket uppmärksammat av speakern, det tillhör ju inte vanligheterna att Viking vinner Stafett-DM i en ungdomsklass (och ingen annan klass heller, för den delen).

Vi hade ett ungdomslag i H14 också, och även här var det tuff konkurrens. Det var dock flera lag som stämplade fel, medan Simon och Jonte gjorde stabila lopp och kunde ta en fjärdeplats till slut, inte alls långt från pallen.

Ett tredje lag i DM-klasserna, H60 i det här fallet, bestod av klubbens ordförande Kalle (69 år gammal) och Valter (80 år gammal), och de kämpade väl mot mycket yngre motstånd. Nästa år får de ju tävla i H70-klassen tillsammans, då ska de ha en rejäl pallchans.

För första gången fanns det också en så-kallad flexiklass. Här hade man tremannalag med en gul, en svart och en röd sträcka, och lagen kunde blandas efter behov mellan kön, ålder och klubbtillhörighet. En mycket bra idé, som möjliggjorde det för många att springa stafett som annars inte hade fått ihop något lag. Här hade Viking hela tre lag med, med två interessanta familjekonstellationer. Resten av vår familj bildade ett lag med Tanja på första, mig på andra och Jan på tredje sträckan. Dessutom sprang Bengt första sträckan åt ett av de andra vikinglagen, och hans dotter Lina första sträckan i det tredje laget.

Alla våra tre löpare kom in inom en minut, Lina (som således slog sin pappa) först, sedan Bengt och sedan lite senare Tanja. det hela bara minuter efter att H12:orna hade gått i mål. Jag var under hela loppet så glad att det hade gått så bra för Tim och hans lagkompisar att det spelade inte så stor roll hur det gick för mig. Efter den mindre lyckade prestationen dagen innan i Forshaga hade jag inga stora förhoppningar, jag förvarnade att även om det skulle gå bra, så skulle jag nog behöva runt 90 minuter för en svart bana på 4,8 km (senare visade den sig bara 4,4 km). Men det var inte så förtvivlat svårt, jag bommade kanske 30 sekunder till första när jag var för ivrig och övermotiverad, men kunde sedan avverka kontroll efter kontroll ganska solide, om än i lagom fart. Mot näst sista kontrollen bestämde jag mig att ta ett lite offensivare vägval, och med några meter därifrån såg jag tre H21:or springa mot kontrollen i hög fart. Jag brukar annars gå åt sidan vid sådana tillfällen, med bestämde mig den här gången att ta för mig och försöka hänga med. Vi fick sedan springa ca 150 m lätt uppför genom nygallrad skog, svårt att hitta säkra ställen att sätta fötterna på. När jag till slut växlade hade jag varit ute i ganska exakt 60 minuter, och det får väl ändå ses som godkänd för mina förhållanden. Vi låg då på 8:e och näst sista plats. Jan gjorde sedan ett mycket bra lopp, tredje snabbaste på sträckan och förde upp oss till en sjätte plats, efter en spurtstrid med Thomas vars lag då kom sjua. Det tredje laget vi hade med i klassen kom på en mycket bra andra plats, efter bra insatser av Jörgen och Marcus.

Sedan var det dags för prisutdelningen som blev lite kaotisk. Först utropades alla bronsmedljörer, sedan alla silvermedaljörer, sedan alla guldmedaljörer, och alla stod huller om buller. Tim, Albin och Adrian hade fått lov av klubbsekreteraren Per-Martin att ta med flaggan på prispallen, och där stod de och var glada. Och så hamnade de med bild i Nya Wermlandstidningen dagen efter. Välförtjänt!

En annan viktig orienteringshändelse i familjen på sistone var att Jan blev uttagen till USM i H15, så han är en av den lilla skaran värmlänningar som åker ner till Färgelanda i södra Dalsland idag för att träna och tävla där. Hela klubben önskar honom lycka till.

Själv är jag på väg till USA i tjänsten, men turligt nog har jag hittat en orienteringstävling till helgen, vilken bra sysselsättning mellan två veckor med kundmöten! Jag kommer att delta i klassen M-Green i Sierra 3-Days in the Truckee/North Lake Tahoe area i nordöstra Kalifornien som även är regionmästerskap för västra USA. M-Green är lite kortare (men samma svårighetsgrad) än klassen jag åldersmässig skulle tävla i. Tävlingen avgörs på 1800 m höjd, och jag är lite rädd för hur det kommer att gå med syresättningen, så jag ville gärna ha en något kortare bana. Mer information om hur orientering i USA går till hittar ni här, och hur det gick med den här tävlingen kommer jag självklart att skriva om senare.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Värmlandsserien

Publicerat den 22 augusti, 2011 av kalledalheimer

Det har inte varit så väldigt mycket orientering sedan O-Ringen (dock den väldigt trevliga medeldistanstävlingen i Lesjöfors förra helgen, samt givetvis en hel del klubbträning), men igår var det dags för Värmlandsserien. Värmlandsserien är en lagtävling som arrangeras en gång om året i slutet på augusti, och där värmlandsklubbarna är indelade i tre serier A, B och C. Beroende på resultat kan man sen bli nerflyttad eller uppflyttad inför nästa år. Ifjol hade IK Vikings OK åkt ur B, så vi ville ju absolut försöka att ta oss upp igen. Men, bara två klubbar ur C-serien hade anmält sig alls (men Kristinehamnare, ni är ju en stor klubb, var var ni någonstans?), så att man beslöt att flytta de två klubbar, SK Örnen från Molkom och oss, upp till B ändå och bara genomföra A- och B-serien.

Tävlingen går sedan till så att det finns 9 olika klasser i varje serie, med vissa restriktioner vilka åldrar och kön som får springa vilka banor. På de enklaste banorna (grön och vit svårighet) får alla som kommer runt en poäng, oavsett tid, på alla andra får segraren 15 poäng, och sedan ner till 15:e plats som får 1 poäng, och alla andra i den klassen får inga banpoäng. Sedan finns det också uppslutningspoäng som beräknas på hur många deltagare i förhållande till klubbens storlek som ställer upp för en klubb, samt en startpoäng för alla. Om jag nu har förstått det hela rätt 🙂 Detta innebär också att det finns ett visst taktiskt element i klassvalet – ska jag välja en av de enklaste klasserna och vara garanterad en banpoäng, eller ska jag ta en svårare klass och kanske bli utan? Några av de svåra klasserna hade dock inte ens 15 löpare, så att alla som kom runt där fick poäng ändå.

Jag tycker att det är mycket roligt att för en gångs skull tävla för klubben, laget, och inte för sig själv, och så tyckte tydligen många andra vikingar också, för vi var 42 stycken, rekord i modern tid. Men så tycker tydligen inte alla klubbar, för det var ganska dålig uppslutning på sina håll. (Hallå OK Tyr, ni kommer aldrig att vinna denna tävling om ni inte ens fixar 100 uppslutningspoäng av de 300 möjliga!)

När vi hade slagit oss ner på arenan, ett gärde nedanför Säffle OKs klubbstuga, kunde vi beskåda Kils OKs maffiga intåg. De tågade in på arenan i en lång rad, med flaggbärare i spetsen och levande fiolmusik. Häftigt! Och gärna mer sådant!

Hur tävlingen sedan gick? Över förväntan, får jag väl säga. Hela familjen hade ju sprungit var sin sträcka i KDABs lag i VasaStafetten från Sälen till Mora dagen innan (och några fler vikingar hade sprungit för Hagfors SFs lag), så vi kände oss ganska stumma, men på något sätt orkade vi väl ändå, jag kom på 11:e plats av 34 startande på bana B3, bäste viking i den klassen, och enda vikingen som tog poäng där. Bara två små bommar som inte kostade så mycket tid, och hyfsat löpning i alla fall på stigar, när det sedan blir gallringsskog går jag fortfarande nästan i stå. Tanja gjorde också ett jättebra lopp, hon sprang B3B, röd, svårare än vad hon brukar göra, och fixade det bra, kom 14:e av 27, bästa viking i klassen även hon, och även hon den enda vikingen som tog poäng i klassen.

Tim kom på en bra 7:e plats av 14 startande, hans klass var tillåten för upp till 12 år, så han hade några som var 2 år äldre med, och hann hjälpa en klubbkompis på vägen och springa med henne. Bra jobbat! Jan kände sig stum efter urladdningen på första sträckan dagen innan och gick mest runt, men kom i alla fall på en 25:e plats av 34 startande.

Det ska också nämnas att på Bana B6 (vit, alla nybörjare alla åldrar bägge kön) så togs de tre första tre platserna av vikingar; Benoit vann till och med klassen med över 6 minuters marginal!

Ett tag ledde till och med IK Vikings OK B-serien, men när de längre banorna började komma i mål gick Skattkärr och Degerfors om oss. Vi låg ändå till slut bara 27 poäng efter Degerfors som tog den andra uppflyttningsplatsen till A, det hade vi nog aldrig räknat med! Det blev i slutändan Skattkärr och Degerfors som blir uppflyttad till A och Lusten och Tyr som blir nerflyttad till B OM det nu finns en Värmlandsserie nästa år. Den dåliga uppslutningen i vissa klubbar (dock inte IK Vikings OK, och inte Kils OK heller!) gör att man funderar på att lägga ner, eller göra om. Jag hoppas i alla fall att det kommer att bli någon form av lagtävling, för det är riktigt, riktigt roligt att springa för klubben istället för sig själv.

Nu är det snart DM-dags, Natt-DM i Kristinehamn på fredag och Lång-DM i Arvika på söndag. Och innan två klubbträningar i Hagfors och en i Lesjöfors. Det är bara några veckor kvar på säsongen, nu ska det orienteras för fullt!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 6 – Festen är slut

Publicerat den 29 juli, 2011 av kalledalheimer

Vilken fest! Vilken upplevelse! Vilket äventyr! 10000 eller fler människor, och alla är där för orienteringens skull! En hel vecka där man bara tänker, lever, andas orientering. Kan det bli så mycket bättre?

Nej, det kan det nog inte. Och på så sätt är det ganska sorgligt nu när festen är slut. Jag orkade inte se på hur folk monterade ner sina förtält och kopplade på sina husvagnar igen, så vi åkte så fort den siste av IK Vikings OKs ungdomar hade gått i mål.

En ganska slitig dag är över så fort jag klickar på ”Publicera”-knappen. Fick gå upp kl 5 för att packa och städa stugan, en snabb frukost på McDonalds i Söderhamn kl 7, Tim hade fått en väldigt tidig starttid, 8:45 redan, och det var långt till start. Han hade inte fått så mycket sömn heller, men inte gjorde det något, han drämde till med veckans i särklass bästa prestation, kom på en 24:e plats av 131 löpare och tog sig så upp från 52:a till 41:a plats. Topp 50, övre tredjedelen, inte illa för en O-Ringen-debutant. Och så blev han bäste värmlänning i H10 också. Stolt pappa, stolt son. Och stolt farfar, det var ju lyckosamt att ta med en mental coach åt Tim…

Överlag gick det ganska bra för de flesta vikingar idag. Valter missade tyvärr pallplatsen i H80 som vi hade trott på, men ligger ändå högst upp av oss alla.

För egen del så kändes benen trötta från första steget, det har varit en lång vecka. Men orienteringen sitter ganska säkert nu, igen har jag inte bommat något; 58 kontroller utan bom på raken nu, men dagens bana var väldigt löpbetonad (och gud vad jobbigt det var att springa på motocrossbanan, eller vad det nu var), och det passar mig ju inte så bra. För nästa O-Ringen måste jag antingen bli en bättre löpare (inte helt sannolikt, i alla fall inte så pass mycket bättre som det skulle behövas), eller byta till en kortare, men svårare klass. Kan tänka mig att springa H40K då, istället för H40M som jag är anmält till i dagsläget.

Funderade lite på träningen i klubben. Jag, och säkert även de andra i ungdomskommittén, känner mig hyfsat stabil med att genomföra bra teknikträning, men har ingen aning hur man ska hjälpa ungdomarna med fysträning. Ska vi träna backintervaller i grusgropen? Långdistanspass på elljusbanan? Eller något helt annat? Är inte heller så säker om min egen löpträning är så himla effektiv. Hoppas att SOFT kommer att erbjuda en fystränarutbildning någon gång, då är jag med. Och en fråga till – ska man, kan man träna jaktstart? Stresshantering någon?

Good-bye Hälsingland, hello Halland! 359 dagar kvar till invigningen på torget i Halmstad. Nedräkningen har börjat. Och under tiden kommer jag att stolt bära min ”Bäst när det gäller”-tröja.

God natt!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 5: Alla pratar om Kalla

Publicerat den 28 juli, 2011 av kalledalheimer

… och ingen pratar om mig. Bara för att hon åker lite bättre skidor. Vad orättvist.

Men, men, med tanke på dagens prestation så är det kanske bra om jag hamnar i glömska. Återigen så bommade jag ingenting (för tredje dagen i rad!), men hamnade ganska långt ner i resultatlistan, och 9 minuter efter Thomas (som nu har ointagliga 14 minuter försprång inför slutetappen), och det kan ju bara ha berott på löpningen. Höften höll, i alla fall i måttligt tempo, när jag försökte sätta lite mer fart så började den ömma, och när det gick brant uppför med (men då är det fler ställen på kroppen som ömmar…). På vägen mot nästsista etappen lyckades jag dessutom vricka vänsterfoten igen, samma gamla ställe. Först trodde jag att det var slut på säsongen, eller i alla fall på O-Ringen, haltade mig fram 2 minuter, sedan släppte det turligt nog, och jag kunde springa i mål.

Tim tog sig för tredje dagen i rad på övre halvan, det är riktigt bra gjort för någon som bara har orienterat i lite mer än ett år! Klubbens för året stora stjärna, Valter Alamaa, kom på en fjärde plats idag, ligger på andra plats totalt, fem minuter upp till första, men nästan en kvart ner till fjärde, det luktar pallplats! Är det egentligen ett dåligt tecken för klubbens framtid om den bäste löparen springer i H80? Nah, inte med tanke på alla härliga ungdomar vi har som kämpar på hela tiden, trots bommar, ömmande fötter, fästingbett, och allt som kan hända på en orienteringsbana. Ni äger! Och vi som hejade på er på målrakan idag ägde ”ljudrummet”, vikingarna hördes mest, så ska det låta!

Jag, och sedan får jag som stolt pappa inte glömma att berätta att Tim hade det bästa resultatet i gårdagens orienteringsskytte bland alla åldersgrupper, han var till och med den ende som skjöt helt utan bom! Vi får väl fundera på att skaffa ett luftgevär och bygga en skjutvall hemma.

Sista dagen i morgon, och vi åker hem direkt efter tävlingen. Redan nu känns det lite vemodigt; O-Ringen har varit en underbar upplevelse. Men vi vet ju redan att det finns ett O-Ringen 2012, vi är redan anmälda, och så fort vi har kommit hem imorgon kväll kan vi börjar att räkna ned dagarna dit.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 1 kommentar

O-Ringen 2011, Dag 4: Svetten bara rinner

Publicerat den 28 juli, 2011 av kalledalheimer

Okej då, jag (och alla andra) har klagat över regnet i måndags. Igår, på etapp 3, var det inte ett moln på himmeln, solen sken, och det var 25 grader. Och då gnäller vi också. Har vi blivit ömtåliga hockeyspelare?

Men varmt var det, riktigt varmt. Det syntes direkt på tiderna. När jag kom in från min 6,3 km bana med en tid på 90:54 trodde jag att jag skulle bli toksist, men det visade sig att det hade gått långsamt för alla, segertiden låg runt 52 minuter, efter att de tidigare etapperna ha legat runt 35 minuter. Och då tyckte jag ändå att det var ganska lätt orientering den här gången, när jag fick kartan tänkte jag direkt: ”Det här är ju bara löpning, det här kommer Thomas att vinna med 20 minuter.” Men andra klubbkamrater sade bland annat att det här var den svåraste O-Ringen-etappen de någonsin har upplevt. I Tims klass H10, förresten, var det samma bild: Segertid 16 minuter istället för 11-12, och Tim sprang på 28 minuter istället för runt 20 (fast han sade att han hade bommat trean stort).

Men vackert var det, fin, om än delvis vresig, terräng, fin karta. Jag hade ungefär en tredjedel av mina kontroller uppe på ett berg med ganska få träd på, och således ingen skugga heller. Fin löpbarhet och sikt där uppe, men ack så varmt just den dagen.

Arenan ligger fantastiskt vacker i Böle, på en sluttande äng ner mot Bergviken, en breddning i Ljusnan som är stor som en sjö. Tim, och många andra, badade direkt vid arenan, några hoppade in direkt i sina tävlingskläder.

Idag är det medeldistans, och vi får se hur det går, kortare, men svårare banor borde ju vara en liten fördel för mig, men jag fick en rejäl smäll på höften igår när jag stod på näsan på vägen till andra kontrollen. Just nu kan jag knappt resa mig upp eller sätta mig ner. Jag tänker äta maxdosen smärtstillande innan start (vet någon om Alvedon är dopingklassad?), och sedan får jag i värsta fall gå eller halka mig runt. Men runt ska jag, om det så tar 3 timmar.

Igår efter uträttat orienteringsdagverk åkte vi med våra trevliga hyresvärdar ut i deras båt till ytterskärgården och angjorde sedan Brantön där vi grillade korv, fiskade och badade. En underbar kväll, och vi kom inte hem förrän solen hade gått ner.

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 3 – Vilodag? Vilodag? Hursa vilodag?

Publicerat den 26 juli, 2011 av kalledalheimer

Dagens bild

Vaddå vilodag? Det här var den hittills mest fysiskt krävande dagen. Men självvalt såklart.

Vi började dagen med precisionsorientering direkt norr om riksvägen i Mohed. En udda variant av orientering, men helt klart intressant, och så var det ju superbra kartläsningsträning! Tillsammans med vägen till och från start kom det också ihop ett antal kilometer, även om vi gick dem i promenadtempo.

Sedan tillbaka till bilen och till Växbo, ca. en mil öster om arenan i Glössbo (som delvis fanns kvar, det syntes i alla fall att det hade hänt något där). Vilket mysigt ställe? Egentligen åker man ju dit för att se Sveriges enda fungerande linspinneri och -väveri, men just dit hann vi aldrig, det fanns ju mycket annat att se också. Kvarndammen med fåren, den lilla men fina vattenlekparken, och så bageriet med gott hembakat bröd.

Och så tillbaka till Mohed, bilen börjar hitta vägen av sig själv vid det här läget. Nu var det dags för tävlingen i orienteringsskytte. Det var 12 stycken som tävlade åt gången (och det fanns sju omgångar över hela dagen). Efter en säkerhetsgenomgång fick alla sitt luftgevär tilldelade, och vi sköt 3 gånger fem skott för att finjustera siktet. Sedan var det dags att bege sig till starten, intervallstart med 30 sekunders mellanrum. Mitt första varv var 1,3 orienteringskilometer lång, och jag hade inga orienteringsproblem alls, och även löpningen var hyfsat med. In till skjutvallen, en funktionär tog hand om kartan, och jag la mig ner på mattan och siktade. Pulsen var inte så pass hög att det inte gick att sikta liggande. Första skottet var ett kantskott som nätt och jämnt missade, två träff, en bom, och två träff till. 3 av 5 träff, det var jag väldigt nöjd med. Jag säkrade vapnet, sprang upp från mattan, fick tillbaka första varvets karta, sprang en bit bort, lämnade kartan där, sprang mina två straffrundor (som bara var ca. 50m i skogen, man stämplade även på straffrundan), fick en ny karta, och var iväg igen. Men nu var benen trötta, och det gick långsamt. En mycket lång sträcka från första till andra (hela andra varvet var 1,4 km), och sedan en lite dålig utgång från kontrollen som gjorde att jag tappade lite höjd som jag fick springa till mig igen. Kontrollerna hittade jag dock utan problem även denna gången, men jag var helt slut när jag kom in för andra skjutningen, och mycket riktigt bommade jag också de första fyra skotten. Det är otroligt svårt att skjuta stående med en puls på 180! Måltavlan bara dansade runt för mina ögon. Femte skottet träffade jag dock sedan i alla fall, så jag fick bege mig ut i straffrundan fyra gånger, innan det var dags för målstämpling. Jag har inte sett några totalresultat från hela dagen än, men jag låg i alla fall ca. 90 sekunder efter Thomas.

Det hela var ett mycket trevligt arrangemang, Hans Sandahl var speaker hela tiden (fast jag hörde inte så mycket på skjutvallen, jag lyckades blockera allt runt omkring mig) och utropade alla när de sprang in och ut, och överhuvudtaget var hela orienteringsskyttegänget supertrevligt och hjälpsamt. Det där vill jag gärna göra om!

Sedan gick jag de (kändes det som) åtskilliga kilometrarna till duschen i Mohed, tillbaka till torget, lite fika, utskrifter från gårdagens lopp, och så åkte vi till Erik-Anders Hälsingegård, för jag hade bestämd mig att vi minsann skulle se minst en hälsingegård. Och det var ett bra val, det var verkligen mysigt där, den fina, varsamt restaurerade gården, och så ett riktigt trevligt gårdscåfé med hembakat. Familjen Moen och vi satt där, åt den söderhamnska specialiteten tuppkaka och mådde gott.

Ja, det var alltså vår ”vilodag”. Inte mycket vila här inte, men väldigt trevliga upplevelser. Men i morgon är det ”riktig orientering igen”, ny arena, ny terräng, ska bli spännande att se. För första gången är också Tims alldeles egen inhyrd mentalcoach (som till vardags går under ”farfar”) med, så bli inte förvånad, om Tim uträttar fler stordåd i H10!

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 2: I ett parallelt universum

Publicerat den 26 juli, 2011 av kalledalheimer

Någon gång under senvåren 2010 måste jag ha hamnat i ett parallelt universum, ett universum där man tillbringar sina somrar i ösregnet på leriga åkrar. Det verkar faktiskt finnas två sådana, rockfestivaler och orientering.

I gårdagens fall fanns denna åker i Glössbo, samma arena som på etapp 1. Det var molnigt när vi gick till starten, det hade också kommit några regndroppar, men än så länge var det hyfsat okej. Tim sprang sin bana snabbt, på under 20 minuter, och kom så för första gången på övre halvan, plats 61. Och för min del gick det också riktigt bra, jag bommade inte en enda kontroll denna gång, fast jag tyckte att banan var bra mycket svårare än på etapp 1, men jag lyckades väl att ta det lugnt och vara mycket noggrann med orienteringen där det var svårt, och höll hyfsat (för mina förhållanden) tempo när det var enklare. När man kom ner från bergen var ja terrängen också väldigt enkel, på ett ställe kunde jag sikta på ett enskilt träd längs en beståndsgräns som låg mer än en kilometer bort, och springa tvärs genom skogen mot den. I målet såg jag sedan att jag låg 24 sekunder före Thomas, då har jag i alla fall ”vunnit” en etapp. Men i sammandraget ligger han ju fortfarande mer än 14 minuter före mig.

Sedan till duschen, och dumt nog hade jag glömt att ta med min handduk, men det gjorde faktiskt ingenting alls – när jag väl kom dit hade det börjat regna så pass mycket att det inte gick att torka av sig ändå, så jag fick klä mig blött i blötta kläder. Och tyckte synd om de som inte hade startat ens.

Men, som det brukar vara här den här veckan, vädret blev ganska bra sedan. Tim och jag gick till de trevliga orienteringsskyttarna igen och sköt några skott (för min del stående för att testa hur det känns), och sedan var det också redan dags att bege sig till Bollnäs till Elitseriesprinten. Vi missade början på grund av den jättelånga trafikkön in till Bollnäs, men det gjorde väl inte så mycket, de bästa sprang ändå sist.

Sedan var det ju lite tråkigt att Eric Saades uppträdande, som Tim hade sett fram emot, blev framskjuten en timme ”av säkerhetsskäl”. Varje gång någon säger ”av säkerhetsskäl” blir jag direkt misstänksam, det lät ganska mycket som om de ville ha folk kvar i Bollnäs längre så att de skulle handla mera på grillfesten där. Funkade dock inte för vår del, det hade blivit alldeles för sent, så istället för att vänta en timme mellan sprinten och konserten (och äta under tiden), åkte vi hem direkt och åt i Söderhamn istället.

Idag är det vilodag. ”Förr tyckte jag att det var mesigt med vilodag; tycker jag inte nu längre”, skrev Magnus Ihreskog i fjolårets O-Ringen-krönika, och jag måste erkänna att benen känns ganska tunga efter två tävlingar och ett antal träningspass. Men för vår del ska det bli precisionsorientering och orienteringsskytte, och sedan ska vi se lite Hälsingland också.

P.S. Det som jag efterlyste efter söndagen blev faktiskt av igår (men jag vill inte inbilla mig att det var på grund av min lilla blogg): Busschauffören öppnade baggageluckan så att man slapp har ryggsäckar, paraplyer, klubbflaggor och allt i bussen.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 1 – Där satt den!

Publicerat den 24 juli, 2011 av kalledalheimer

Och då var vi äntligen igång på allvar! Första etappen är avklarad, den var en blandning mellan jättefina tallhedar, plottriga hyggen, stenbunden mark osv. Och även vädret var blandad kompott, regn ena stunden, sedan solsken nästa, men framåt eftermiddagen blev det riktigt bra. Jag tyckte att jag fick till ett ganska bra lopp, jag spikade 13 utav 14 kontroller (även om jag i efterhand kan tycka att några av vägvalen kunde ha varit bättre, men bommade bort runt åtta minuter på femte. Och sedan är ju löpningen inte alls där den skulle, men jämfört med ifjol var även det hyfsat ok för mina förhållanden. Jag hamnade ju ändå ganska långt ner i resultatlistan, men det spelar ingen roll, jag är så nöjd så med loppet. Och det får Tim också vara, som sprang sin H10-bana på 20:24 och kom på 74:e plats, jättebra för en O-Ringen-debutant!

Efter etappen tog vi bussen tillbaka till Mohed (som allt på O-Ringen är även busstransporten kanonbra organiserad, men varför måste alla ha sina ryggsäckar inne i bussen? Av- och påstigning skulle ju gå mycket fortare om man inte fastnade med ryggsäcken hela tiden, åt kolbullar (såklart), hängde med de andra vikingarna, tömde våra GPS-klockor och fick jättefina kartutskrifter, och slutligen så var det dags att prova på orienteringsskytte. Först lite träningsskott med luftgeväret, sedan sprang vi en kort orienteringsbana på kanske 150m i skogen, tillbaka till skjutvallen, och återigen fem skott, den här gången med lite högre puls. Jag träffade då 4 av 5 skott (och den sista bommade jag för att jag råkade komma mot avtryckaren, har ju ingen gevärsvana alls…), vet inte hur det kunde hända. Men det båda ju gott inför tisdagen. I morgon ska jag tillbaka dit och skjuta mera, då stående, det bör ju vara mycket svårare.

Sedan handlade vi och åkte tillbaka till stugan, jag slängde in en omgång tvätt (vi går genom ganska mycket idrottskläder nuförtiden…), och sedan var hyresvärden så snäll att åka ut i båten med oss, Tim och han metade, jag njöt av kvällsstämningen på vattnet, och till slut lade vi ut ett nät. I morgon vet vi om det har blivit något…

Sorry, det blir ett kort inlägg idag, jag är rejält trött nu, och i morgon ska det ju presteras. Vi syns i Glässbo igen!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2011, Dag 0: Hur kan det regna så mycket på en enda dag?

Publicerat den 23 juli, 2011 av kalledalheimer

Ja, hur kan det regna så mycket på en enda dag, en enda förmiddag till och med? Måste det inte bli slut på vattnet i molnen någon gång?

Vi kom iväg från stugan sent, den långa kvällen innan, utdragen frukost, allt material som ska läsas. Tanken var att vi skulle till Skidtjärn och springa ett träningspass på Naturpasskartan där. Först missade vi avtagsvägen och hamnade nästan i Bollnäs, sedan hittade vi dit till slut, men regnet bara öste ner. Bestämde oss att vänta ut det värsta i bilen. Sedan började åskan, och slutade aldrig. En gång var vi ur bilen för att springa iväg, regn eller inte, men så åskade det igen, och vi satte oss in igen. Efter mer än en timmes väntetid bestämde vi oss att ge upp och åka till Mohed.

Väl där hade infartsvägen till parkeringen förvandlas till ett gyttjebad. Vi tog oss igenom med nöd och näppe, men bilen är full med gyttja ända upp till backspeglarna nu. Sprang mot O-Ringen-Torget för att äta lunch, där var stackars funktionärer i full fart med att gräva diken så att vattnet som stod som sjöar skulle rinna av. Team Sportia sålde paraplyer i tältet, det blir nog deras stora försäljningshit under veckan.

Egentligen hade vi velat äta kolbullar, men just där fanns det inga sittplatser under tag, så vi gick in i ett av de andra mattälten och åt lunchbuffén. Det var så lagom mysigt där inne, blött överallt även inne i tältet, men maten var faktiskt ganska bra, kaffet var varmt, och när vi tittade ut så hade regnet faktiskt lättnat. Så vi gick ut, gick först en sväng till de mycket trevliga orienteringsskyttarna som höll på att montera sitt prova-på, anmälde två vikingar till till tävlingen på tisdag, och bestämde oss sedan, nu när regnet hade faktiskt slutat helt, att springa några kontroller på Mokorset-kartan. Vi turades om att leda, jag tog de lite svårare, Tim de lite enklare, och vi fick ihop 10 kontroller innan Tim började få ont i de nya skorna. Ganska blötta var också ändå, även om det inte regnade något mer så var ju gräset och alla grenar fullt med vatten.

Vi åkte tillbaka till stugan i Säter, duschade, bytte om, och skulle precis iväg till invigningsfesten i Söderhamn när våra hyresvärdar knackade på och bjöd in oss till hembakat blåbärspaj – vad himla trevligt, och pajen var jättegod! Lite försenade kom vi så till Söderhamn, flaggparaden missade vi, invigningstalen missade vi (fast vi hörde det mesta på Radio O-Ringen på vägen dit, och jag undrar ju om det inte finns någon i hela Orienteringssverige som pratar ett lite bättre engelska. Är inte förbundsordföranden Tom Hollowell amerikan? Söderhamns kommunalråd försökte i alla fall på både svenska och engelska, men annars fick de utländska gäster nog inte så mycket ut av invigningen.

Det hölls en tyst minut för offren i Norge (och det ska jag inte gå in på mera, för annars blir jag så arg att jag spricker), sedan spelade Östen med Resten (kanonbra live, faktiskt!), vi försåg oss i en paus med glass, och sedan var det dags för huvudnumret, den så-kallade AXA-stafetten, där distriktslag från Sverige och Norge, samt lite utländska lag (framför allt spanska) tävlade i en sprintstafett med fyra sträckor, en var med D14, D16, H14 och H16. Vi hittade två bra ställen i en liten park att heja på och sprang emellan dem allt eftersom tävlingen pågick. Det började inte så bra för Värmland, men sedan jobbade de sig allt högre upp och kom till slut på en kanonbra nionde plats. Bra jobbat, Emil, Linnea, Filip och Sanna!

Vi träffade de andra vikingar och gick till huset som familjen Moen hyr under veckan, bekvämt nog alldeles nära centrum i Söderhamn. Barnen var till någon sjö i närheten och fiskade, vi vuxna satt på altanen, fikade, och pratade skit om andra orienteringsklubbar (bara snällt…).

Ja, det var Dag 0. Började lite annorlunda än vi hade tänkt oss på grund av regnet, men till slut blev det ju ännu en jättetrevlig dag. I morgon börjar det på riktigt, och vi har tidiga starttider, så det blir väckning kl 5:30! 6:30 härifrån, 7:00 med bussen från Mohed. Det är ju faktiskt inte semester här, det ska orienteras! Lite pirrigt är det för både Tim och mig. För Tim kommer det nog att gå hur bra som helst, men jag har ju bommat kapitalt på sistone.

Och när vi kommer tillbaka till IO-Ringen-Staden måste jag träna på skytta så att jag vet i alla fall åt vilket håll man håller bössan. Att jag kommer att skämma ut mig totalt kan man väl förvänta sig (och det gör mig inget), men jag vill ju i alla fall inte skada någon annan, och inte mig själv heller.

Läggdags. Vi syns i Glössbo i morgon!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar